RocknRolla

Guy Ritchie bjuder
på feta käftsmällar

Handsome Bob öppnar sitt hjärta för Mr One Two och berättar att han vill hångla med honom, inte med strippbrudarna som väntar på sista festen med gänget. Nästa dag åker han nämligen in på kåken i fem år. Klart man ställer upp för en polare. Böggangsters och ryska kalsongskurkar känns helt rätt i Guy Ritchies nya rulle.

När både sju miljoner euro och en turtavla försvinner blir ryske miljonären och gangstern Uri (Karel Roden)lite gramse, minst sagt. Han skickar iväg sina krigsförbrytare till torpeder på Londons gator där Lenny Cole (Tom Wilkinson) tror att han bestämmer.
Lenny är i fastighetsbranschen men har lite grejer vid sidan om, kan man lugnt säga. Londongänget The wild bunch har en del att säga i ärendet också. Sju miljoner euro kan dra igång en riktig cirkus i Londons undre värld.

Fördomar späs på och krossas när Guy Ritchie säger sitt på filmduken. De hårda klippen och blixtsnabba panoreringarna känner vi igen från filmer som ”Snatch” och ”Lock, Stock and Two Smoking Barrels”. Karaktärsbaserad historia likaså.

En berättelse om en värld som är korrumperad och pengakåt. Lägg där till karaktärer som har en hel del självdistans. Som när One Two (Gerard Butler) inte klarar av ett lägga i backen på en BMW de just stulit, utan måste fråga om hjälp för att överhuvudtaget komma iväg.

Guy Ritchie gör absolut inte ett av sina största mästerverk. Den här filmen är absolut inte lika klockren som ”Snatch”. En ganska lång startsträcka, en berättarröst som berättar för mycket och pratar i mun på karaktärerna gör det lite för rörigt i början, men det är skönt med regissörer som förstår att de sysslar med film och inte teater. Något som inte är lika vanligt i det här landet där skådisar kommer in och basunerar ut sina repliker likt en annan Jarl Kulle.
Så länge Guy rör sig i sina egna kvarter kan han sina grejer. Samtidigt längtar jag efter den dagen han dyker djupt ner i sin egen själ och gräver upp den där skitiga historien som finns där inne någonstans. Men för nu nöjer jag mig med Guy Ritchie i ett nötskal.

Ett obligatoriskt punggrepp och några feta käftsmällar räcker för mig. Madonna, håll dig på avstånd! En regissör får inte vara kär, helst inte rik, gärna utsvulten och desperat. Länge leve ryska gangsters i yfront-kallingar, Storbritannien och Guy Ritchie.


Av Jonny Holmberg