Reservation Road

Stark thriller om
skuld och hämnd

En pojke dödas i en smitningsolycka. Pappan blir besatt av att hämnas och händelsen tär på familjerelationerna. Föraren är en ung jurist, som försöker döva sitt samvete. Pappan ber en juristfirma att finna chauffören och uppdraget går till förövaren.

Filmen bygger på en roman av John Burnham Schwartz och har blivit ett emotionellt starkt och spännande drama med utmärkt regi av Terry George (bland annat ”Hotel Rwanda”). Det vackra filmfotot av John Lindley skapar närhet till aktörerna och berättar om karaktärernas inre kamp för att hantera tragedin. Man blir alltid berörd när barn drabbas, även i fiktiva sammanhang. Händelsen ligger dock nära verkligheten. Smitningsolyckor blir sällan uppklarade. I filmen följer vi den drabbade familjens svårigheter att hantera förlusten. De vänder sorg och vrede mot varandra, eftersom förövaren är okänd.

Det amerikanska medelklasslivet i villastäder skildras ofta med irriterande gullighet. Snygga hem, unga vackra familjer med söta ungar, basebollmatcher och oändliga love-you-too-repliker kan fresta tålamodet. Men filmkatastroferna krackelerar ytan och inte sällan saknar idyllerna bärkraft när olyckorna kommer, vilket också filmen berättar om.

Filmens drama byggs skickligt upp och har oväntade vändningar i händelsekedjan. Några inslag känns dock mindre sannolika, som när pappan ber föraren utreda ärendet och hitta brottslingen eftersom polisarbetet segar. Pappan är ovetande om att handläggaren blir den som dödat hans son. Den oväntade uppgörelsen mellan pappan och förövaren i filmens slutskede har vissa överspel och urladdningen mellan ”bov och hjälte” blir traditionell äventyrsfilm. Överraskningen blir dock vinnaren i dragkampen och den förlösande försoningen.

Valet av skådespelarna känns bra och deras insatser ofta utmärkta. I fokus står Joaquin Phoenix som övertygande spelar den drabbade pappan Ethan. Elle Fanning, som hustrun Emma, spelar dock över i nästan varje scen. Mark Ruffalo verkar ha förstått den trängde förarens psyke och samvete, med lögner, irrande blickar och ett explosivt inre. Hans svåra uppväxt med en okänslig far ska förklara hans vilsenhet och kanske feghet. Man förvånas ofta över hur självklart barn kan agera på film. I filmen har de visserligen stereotypa roller, men gör dem bra. Ibland blir det plågsamt sentimentalt, som när systern till den döde pojken på en skolkonsert spelar för sin bror i himlen. Antoni Carone är utmärkt som sergeant Burke och spelar ypperligt polischefen som försöker balansera plikt och känsla.

Det är en engagerande och laddad film. Frågorna kommer till en själv. Hade man som förövare genast tagit sitt ansvar? Hade man som brottsoffer låtit hämnd och hat ta över eller på sikt förmått bearbeta, acceptera och gå vidare med sitt liv? I filmen sitter pappan under sömnlösa nätter framför datorn för att få tröst av andra olycksbröder på nätet. ”Ingen förstår helt och fullt som inte själv har drabbats”.

Mönstren i amerikanska filmer med onda och goda, brottslingar och hjältar får här stryka lite på foten genom att filmskaparen lyfter fram de psykologiska processerna utan att bli övertydlig eller alltför komplex. Det känns ofta trovärdigt, även man emellanåt skruvar besvärat på sig för jargongerna, standardiserade typer och miljöer och stundtals platt dramatik.


Av Jan-Eje Ferling