Rambo

Allt man förväntar sig och inget mer

Tro det eller ej – John Rambo är tillbaka! Död och återuppstånden, eller? Nja, som filmens tagline säger: ”heros never die…they just reload”.

När den första filmen, First Blood, kom ut 1982 blev den stilbildande för en hel genre. Det var en film som, liksom boken, ökade många människors medvetenhet om hur USA bedrev utrikespolitik i Vietnam – men det var framförallt en explosiv film som det smällde ovanligt högt om och som var mer våldsam och rå än vad man tidigare hade skådat. Vad hände med hjälten som alltid löste sina problem med större vapen och på ett snabbare och mer osannolikt sätt än någon annan?

Jo, när vi återser honom är John Rambo samma tystlåtne ensamvarg som han alltid har varit. Han livnär sig numer som ormjägare i norra Thailand, där hans liv verkar lugnt och stabilt.
Tills han en dag blir uppsökt av ett ungt kristet missionärspar som begär hans hjälp för att transporteras längs floden över gränsen till krigshärjade Burma, dit de är på väg dit för att lämna medicin och förnödenheter.

”Åk hem”, säger en bitter Rambo, ”Ni kommer inte förändra något”.
Men han accepterar deras begäran efter att Sarah (Julie Benz) ber honom ännu en gång och samtidigt deklarerar sin djupaste övertygelse: ”Att försöka rädda någon annans liv gör att ens eget liv inte varit meningslöst”.
Detta tänder en gnutta ljus i Rambos mörka själ, för när missionärsparet senare kidnappas av militära styrkor är det som att väcka en björn som sover. Och det ska man ju som bekant akta sig för.

Rambo är snabbt omvandlad till den stridsmaskin han i ett självrannsakande ögonblick erkänner att han är. En stridsmaskin med pannband och vass pilbåge som han sänker motståndare med på löpande band. Han tar kommandot över en grupp före detta militärer …eller var dom legosoldater? Hur som helst, den ene galnare än den andre, och snart är de iväg på en räddningsaktion som kommer att gjuta hinkvis av blod.

Därefter känns historien lite rörig, men det spelar egentligen ingen roll. Man skiljer ju enkelt på vilka som är de onda och vilka som är goda, vilket är nödvändigt att acceptera för att orka följa med i filmens svart-och-vit-förenklade världsbild. Men kan man bara kisa för detta faktum kan man sedan luta sig tillbaka och följa Rambo genom ett fyrverkeri av exploderande bomber och granater som lämnar efter sig brinnande marker och hus och avskurna halsar och kvinnor som våldtas och desperata människor som uppgivet skriker ”det finns inget vi kan göra” – då är Rambo redan där, och gör det som måste göras. It's a dirty job, but someone has to do it … ja, du fattar.

Det är med skräckblandad förtjusning jag ser en åldrad Stallone som, mot bakgrund av sin egen historia, ger extra trovärdigt intryck av att vara en föredetting som fortfarande vet hur slipstenen ska dras. Men jag kan inte låta bli att oroa mig lite för honom, nu när han inte längre springer med samma spänst i stegen som förr.

Filmen slutar med samma bilder som inleder den första filmen First Blood: John Rambo har återvänt hem och vandrar vildmarksklädd genom slumrande amerikansk landsbygd. Han har hela sitt liv ihoprullat i den sovsäck han bär över axel. Snart kommer han komma fram till den lilla byhålan där han kommer att bli bortmotad av den sadistiska och provocerande sheriffen ... alltså, som upplagt för en till uppföljare?

Sedan fantastiska First Blood har uppföljarna stadigt blivit sämre, så även denna. Men är man sugen på att återuppleva lite hedligt gammalt videovåld från 80-talet ska man definitivt se Rambo – på dvd.

Och inga kommentarer om namnet, tack!


Av Jessica Drambo