Public Enemies

Gangstrar på tomgång

Det är depressionens 30-tal och gangstern John Dillinger rånar banker i Chicago för fulla muggar. Han leker med polisen, flirtar med pressen och gullar med Billie, tjejen han fallit pladask för och inte kan vara utan.

Agent Melvin Purvis (Bale) får till en lyckträff och burar in Dillinger (Depp), men riktiga gangstrar har riktiga polare och snart är Dillinger ute på gatan igen och har en ny stöt på gång. Polisen inser att de måste använda nya sluga metoder för att sätta stopp för skurkens framfart. Sakta men säkert växer ett modernt FBI fram, och spindeln sitter i nätet och väntar på sitt byte...

Upplägget med Michael Mann som regissör (”Heat”, ”Insider”, ”Miami Vice”) och Johnny Depp och Christian Bale talar för en given succé, men dessvärre blir det här på något sätt lite platt och långtråkigt. Det hänger möjligen ihop med att filmen bygger på en bok som i sin tur baseras på verkliga händelser och därför kan vara något kronologisk i sin uppräkning av Dillingers eskapader under 1930-talet. Bankrån, fängelserymningar och kulsprutestrider avlöser varandra på löpande band utan att det egentligen engagerar vidare mycket.

Jag såg fram emot att se en riktigt actionladdad gangsterfilm men blev ganska besviken över det slöa tempot. Grundhistorien är intressant och det är ett spännande ämne att fördjupa sig mer i. De enskilda scenerna i sig är snyggt koreograferade och här finns ett par guldkorn att glädjas över, men många scener känns löst ryckta ur större sammanhang som man aldrig får veta mer om. Det känns som om de tre manusförfattarna hade sina favoritavsnitt och var benhårda med att få ha med vartenda ett av dem. Resultatet blir att det dyker upp nya gubbar i bild gång på gång, och när skurkar och poliser är lika välklädda och har liknande hattar på sig blir det svårt att hålla reda på vem som egentligen är vem. Den handhållna kameran och de snabba bildväxlingarna medför att jag tappar fokus trots att jag kan se varje pormask på skådisarna eftersom Mann valt att filma digitalt i HD-kvalitet, med knivskarp skärpa som följd.

Jag vet många andra filmer som på två och en halv timme trycker in bättre personskildringar och får en att engagera sig i huvudskådespelarna och hur det går för dem. Till skillnad från i ”Heat”, där Mann lyckas få mig att sympatisera med både skurken (De Niro) och polisen (Pachino) bryr jag mig här inte alls om vem av Dillinger och Purvis det går bra eller dåligt för i slutet. Men det är nog varken Bales, Depps eller Manns fel att det blir så här. Alla tre kan sina saker och brukar inte göra folk besvikna. Tyvärr kommer nog så att bli fallet den här gången, och jag tvingas ge en av sommarens storfilmer tummen ner eftersom den mer förbryllar än förgyller tillvaron.

Av Mattias Backström