Pride and Glory

En bra kompromiss

”Pride and Glory” är en stabil film om korruption i New Yorks poliskår. Regissören har valt att spela på ett säkert kort vilket lämnar lite utrymme för överraskningar.

En kväll går fyra poliser i New York rakt in i ett bakhåll och mördas brutalt. Händelsen skakar om familjen Tierney som består till större del av poliser. Fadern är polis, sönerna är poliser och självklart har dottern gift sig med en polis. Den ena sonen Ray Tierney (Edward Norton) övertalas att mot sin vilja delta i utredningen kring polismorden. Men utredningen leder honom till upptäckter han inte kunde ana. Inte nog med att Ray får skäl att misstänka korruption inom poliskåren han ser också hur olika länkar leder denna korruption rakt in i hans familj. Familjemedlemmarna ställs inför ett dilemma och blir tvungna att välja mellan sanningen eller familjen.

Filmer som kretsar kring polisfamiljer är inte något direkt nytt och filmer om korrupta poliser är inte heller speciellt nyskapande. Samtidigt har jag inget att anmärka på. Filmen är stabil, fotot är bra och skådespelarna fungerar. Något som förvånar är att Edward Nortons karaktär är lite väl grådaskig. Jag är van att se Norton i mer färgstarka roller. Men han gör det bästa av karaktären Ray Tierney och det känns stabilt men inte mer. Samma sak gäller Colin Farrel som spelar Ray Tierneys svåger Jimmy Eagan.

Denna film är varken dålig eller bra utan den ligger precis i mitten. Gavin O´Conner har valt att köra på ett säkert kort och det kan bli rätt tråkigt. Hade man vågat twista till det en smula hade resultatet blivit så mycket bättre.

Till alla er som brukar gå till biografen men aldrig kan komma överens om vilken film ni vill se är det här den perfekta kompromissen. Ingen kommer att lämna biografen totalt missnöjd, dock kommer ingen heller gå därifrån med översvallade känslor.


Av Tanja Appelberg