Poseidon

Poseidon ett riktigt lågvattenmärke

Det är nyårsafton och lyxkryssaren Poseidon glider ståtligt fram genom vattnet. Fergie från Black Eyed Peas sjunger på scen och allt är frid och fröjd. Men så plötsligt dyker en jättevåg upp och vänder uppochner på tillvaron.

Ett litet gäng överlever eländet och måste försöka ta sig ut innan de blir fiskmat. Tursamt nog har de med sig en kille som har koll på hur fartyget är konstruerat, och som säger att den enda vägen ut är genom propellerutrymmet. Vägen ner (eller snarare upp) dit är dock lång, och ett sjunkande skepp kan naturligtvis bli rena dödsfällan. Därför är det ju tur att gruppen inte enbart består av kändisar, så att en del nollor kan offras på vägen.

Jaha, så har de dammat av Richard Dreyfuss och Kurt Russel och slängt in dem i en katastroffilm. Det bådar ju inte speciellt gott. Inledningsscenen är dock snygg och fartyget ser maffigt och fint ut. Men vid rollfigurspresentationerna tappar jag intresset för såpoperan, och inser varför jag tycker att filmer av det här slaget bara är lågvattenmärken. I sann Hollywood-anda går det tydligen inte att avvika från standardupplägg en enda gång, och det är så förutsägbart alltihop. Skådespelarinsatserna är urkramade, i synnerhet av menlösa Emmy Rossum (The Day after Tomorrow), vars enda talang verkar vara att se ledsen ut.

Regissören Wolfgang Petersen verkar trivas som fisken i vattnet när han får göra vattenfilmer (The Perfect Storm, Das Boot), och snygga specialeffekter finns det gott om här. Inte undra på det när denna remake av en innehållsmässigt bättre katastroffilm från 70-talet gick loss på 150 miljoner dollar. Man kan dock inte bara förlita sig på det visuella. En båt är på väg att sjunka, ett gäng vardagshjältar och idioter försöker ta sig ut. Vad kan hända, liksom? Kanske häften dör och resten räddas av sjöräddningen? Frågan är väl vem som klarar sig. Men vill folk verkligen sitta i ett mörkt rum i en och en halv timme för att ta reda på det och kanske samtidigt få filmen att gå med vinst så är ju bara det en katastrof.

Budskapet här skulle kunna vara att alla lyxkryssningspassagerare är onda och Moder Natur slår till mot dem närhelst hon vill. Eller så handlar det om att man måste välja babord eller styrbord sida. Antingen är man en hjälte och hjälper klåpare, eller så är man idioten som trampar vatten och försinkar medmänniskorna som sitter i samma båt.

Av Mattias Backström