Populärmusik från Vittula

Vykort från Norrland
gör ingen riktig film

Tornedalen i norra Sverige, nära finska gränsen, i 60-talets mitt. Befolkningen känner sig utanför det övriga Sverige, underlägsna och annorlunda, varken som riktiga svenskar och inte heller som finnar. Populärmusik från Vittula har blivit film, något som vår recensent inte tycker blivit allt för lyckat.

Det här är frosseri. I norrländska myter och traditioner. Bastu och sprit. Inavel och instängdhet. Populärmusik från Vittula är en roman, och filmen känns som en förlängning av denna. Om man inte har läst boken får man troligen inte någon större behållning av filmen. Tyvärr, för det här hade kunnat bli bra.

Ganska snart in i filmen går tankarna till Emir Kusturicas Svart katt, vit katt och Livet är ett mirakel. Norrländsk folkfest istället för serbisk. Hade man fullt ut lyckats att göra en svensk Kusturica hade det säkert blivit riktigt kul, men dit når inte Populärmusik från Vittula. Istället får vi ta del av ett antal vykort från Norrland, som löst vävs samman till en film genom en historia om två pojkar.

Matti och Niila växer upp i Pajala på gränsen mot Finland och drömmer om den dag de kan lämna byn, för Stockholm eller världen. De kämpar mot vuxna som vill bestämma över dem, pedofiler, allmän tristess och en känsla av instängdhet. Det som håller filmen någorlunda över vattenytan är historien om Niila och hans grymme och överbeskyddande pappa. Utan denna hade filmen blivit väldigt platt.

Som ni märker är jag inte något vidare förtjust i den här filmatiseringen. Men det finns trots allt ljuspunkter. Som "vykortet" från bröllopsfesten, där finnar och svenskar möts i armbrytnings- och bastudueller, eller när Mattis pappa ska berätta för sin son vad han bör tänka på när han blir vuxen (en scen som för övrigt också utspelas i en bastu). Ska du se Populärmusik från Vittula, gör det i så fall för att få dig några skratt, inte för att du vill uppleva en bra film.

Av Esbjörn Guwallius