Pirates of the Caribbean: I främmande farvatten

Play it again, Johnny!

För fjärde gången spelar Johnny Depp den metrosexuella sjörövaren Jack Sparrow. Resultatet är exakt det man förväntat sig.

Den här uppföljaren följer succémallen från de tidigare filmerna med millimeterprecision; Johnny Depp, magiska föremål, stora häftiga skepp, snygga tjejer, vackra män och... förvånande röriga historier.
För inte var väl jag den enda som hade lite svårt att hänga med i tvåan och tyckte att trean var i stort sett obegriplig?

Detta är väldigt märkligt när det handlar om breda familjefilmer och jag förstår verkligen inte varför man valt att göra så – sjörövartemat är så tacksamt i sig att de avancerade tvisterna känns helt överflödiga. En mystisk gammal karta, några skepp och en nedgrävd skatt räcker långt i de här sammanhangen och det hade nog varit roligare att se vad som hänt om de nöjt sig där. En äventyrsfilm får gärna vara lite svartvit, men i den här filmen är ingen riktigt god (bortsett från en ung präst som de slängt in av just den anledningen och som är fullständigt ointressant på precis alla tänkbara sätt) och ingen riktigt ond, så vem ska man heja på? Vad ska man hoppas på? Varför är filmen två och en halv timma lång?

På det hela taget är filmen trots allt underhållande – och ingen kan väl anklaga den för att försöka vara något mer – så om du gillade ettan och stod ut med tvåan kommer du nog tycka om den här också. Om du till äventyrs även uppskattade trean tycker jag att du ska rusa mot närmsta biograf omedelbart.

Av Måns Wide