Pineapple Express

Riktigt stenat

Losern Dale (Seth Rogen) röker gräs dagligen och lever i en flummig tillvaro. En dag bevittnar han ett mord som begås av en knarkboss och en korrupt polis, och drar skräckslagen hem till sin egen langare Saul (James Franco) för att söka skydd.

I paniken slänger Dale en joint innehållandes stans nyaste och bästa gräs, ”Pineapple express”, och eftersom bara en enda langare i stan har just detta gräs är mördarna snart Dale på spåren. En vild jakt tar sin början, och den film som den första halvtimmen varit helt okej förbyts till ett pinsamt hopkok av dumkomik och grafiskt våld.

Det är alltså långt ifrån en renodlad Apatow-komedi det rör sig om. Efter att ha levererat ”40-year old virgin”, ”På smällen” och ”Superbad” i ganska tät följd valde filmskaparna nu istället att ge sig på en actionkomedi. Men det blir snarare ett actiondrama med dumkomiska inslag och en för stor mix av olika genrer för att man ska vara säker på vad det rör sig om. Förutom själva flykten från mördarna ska relationen mellan Dale och Saul redas ut (är de riktiga vänner, eller är deras relation bara på ett ”köpare-langare”-plan?), likaså relationen mellan Dale och hans tio år yngre flickvän som går i high school (ska Dale mitt i flykten från mördarna hinna hem till första middagen med flickvännens föräldrar?). När sedan en asiatisk skjutglad knarkliga dras in i smeten blir resultatet blodigt och det stinker billig 80-talsaction över hela spektaklet.

Det är kanske meningen också, men vad filmen ska ge biobesökaren förblir ovisst. Grundhistorien är tunn och har setts alldeles för många gånger förut. James Franco säger sig vara glad över att vara tillbaka med de gamla polarna och göra komedi. Han var med i Apatow-producerade tv-serien ”Freaks and Geeks” i slutet på 90-talet och är den stora behållningen av ”Pineapple express” med sin gestaltning av langaren Saul. Men förhoppningsvis håller han sig till mer seriösa roller i framtiden, vilket han har visat att han så väl klarar av.

Jag har mina aningar om att filmskaparna satte sig ner för att skriva ett helt okej manus medan de tände första jointen. Sedan blev de flummigare och flummigare, medan de fortsatte att skriva. Resultatet? Osammanhängande och förvirrat.


Av Mattias Backström