Parfymen: Berättelsen om en mördare

Tykwerdoftande mordhistoria

Det här är nog den mest svårrecenserade film jag har sett hittills. Den har så många olika vinklar och kan tolkas på så många olika sätt att jag skulle kunna skriva en hel uppsats. Jag kan inte ens bestämma mig för om den är bra eller dålig. Det enda jag med säkerhet kan säga är att om du gillar att hänga på caféer och diskutera i timmar är Parfymen ett perfekt samtalsämne.

Tom Tykwer har regisserat och det märks. De extrema närbilderna, de ovanliga kamerarörelserna, den sparsamma dialogen och en alienerad besatt huvudperson känns lätt igen. Filmen är baserad på Patrick S¸skinds roman från 1985 med samma titel, och kanske borde man för att få klarhet i filmen läsa boken. På ytan är det en berättelse om en ung psykopat med ett övernaturligt gott luktsinne som är besatt, först av att lära sig bevara dofter och sedan av att skapa den perfekta parfymen. Den besattheten gör honom så småningom till en samvetslös mördare. Inte mindre än fjorton unga kvinnor mister livet, men utan att vi behöver se en endaste droppe blod. Detta tillsammans med en farbroderlig berättarröst och faktumet att filmen utspelar sig på sjuttonhundratalet gör att berättelsen känns som en saga.

Parfymen är en film som helt ligger i betraktarens öga. Den ger en känsla av att dölja mycket under ytan och man får själv avgöra om det bara är tomhet eller någonting annat. Av den anledningen kommer vissa att tycka att filmen är enbart tråkig och förvirrande medan andra kommer att tycka att den är intressant och inspirerande. Jag får associationer till Nya Testamentet, Nietzsches idéer om övermänniskan och man skulle även kunna se det hela som en allegori för människans ständiga kamp för kärlek och uppskattning, och de tragiska konsekvenser det kan ge när vi väljer fel väg för att uppnå dessa. Det är åtminstone en av mina tolkningar. Trots att filmen är rätt lång känns den inte utdragen, tvärtom blir den mer och mer spännande. I början kan det nämligen kännas lite larvigt med väldigt mycket närbilder på luktande näsor och sniffande på diverse föremål. Det är när man väl kommit förbi det första fnittret över allt luktande som man på riktigt sugs in i den helt oförutsägbara handlingen.

Tykwer har antagit en stor utmaning då han försökt fånga luktsinnet på bild, och han lyckas halvbra. Han har försökt använda sig av färg för att ge något sorts starkt intryck men syn är ändå inte lukt. Hur röd rosen än är på vita duken kan man inte känna doften av den i biosalongen. Parfymen är inte Tom Tykwers bästa film, men för hans fans är den ändå helt klart värd att se. De som vill ha enkla budskap, snygga tjejer och snabba bilar gör rätt i att välja någonting annat.

Av Natalie Petryk