Pans labyrint

Lyckad blandning av saga och verklighet

En spännande och vacker film om krig, sagor och mod. Den lyckade blandningen av saga och verklighet är Pans labyrints stora styrka.

Efter att ha sett trailers för Pans Labyrint hade jag fått intrycket att filmen skulle vara som en mystisk saga, full av mytologiska varelser och övernaturliga händelser. Och ja, visst finns det féer, fauner, en underjordisk förtrollad värld och annat magiskt, men det är inte nödvändigtvis där, i fantasins värld, som berättelsens tyngdpunkt ligger. Minst lika mycket handlar om det spanska inbördeskrigets fasor och om ett barns sätt att göra dessa hanterbara. Man skulle kunna se sagodelen i filmen som en flickas flykt in i fantasin för att slippa ifrån en grym verklighet.

Det är den lyckade sammanblandningen av saga och verklighet som måste sägas vara en av filmens stora styrkor. Kriget ger berättelsen en tyngre svärta än vad en ren fantasiberättelse skulle ha haft, medan sagan blir den touch av verklighetsflykt som hindrar allt från att bli alltför outhärdligt mörkt. För Pans labyrint är definitivt inte någon genommunter historia.

Det är efter spanska inbördeskrigets slut som den lilla flickan Ofelia tillsammans med sin gravida mamma Carmen anländer till en armépostering ute i skogen där Carmens nye man, kapten Vidal, kämpar för att utrota alla partisaner i området. I skogen upptäcker Ofelia en gammal labyrint som visar sig vara en portal till en annan värld, en värld där hon är en sedan länge försvunnen, men inte bortglömd, prinsessa. För att få komma tillbaka dit måste hon dock genomföra tre farliga uppdrag, allt detta samtidigt som kampen mellan fascister och partisaner blir allt våldsammare.

Det hela är vackert filmat, speciellt i sagosekvenserna där ljuset är blåaktigt och ger en drömsk känsla. Skogen blir precis lika stor, vacker och mystisk som den kändes när man var liten och fortfarande trodde på troll. De animerade figurerna är också bra eftersom de faktiskt inte känns datorgjorda utan förvånansvärt realistiska. Skådespelarna gör även de bra insatser, det är spännande och man blir berörd. Även om man kanske inte direkt gråter när man ser filmen så tänker man på den flera dagar senare och jag vet att jag inte kommer att glömma den i första taget.

Av Natalie Petryk