Oskar Oskar

En svensk ”Taxi driver”

Svenska filmer brister alltför ofta på sin avsaknad av originalitet och innovation. Trots att ”Oskar Oskar” inte bidrar med några specifika konstnärliga nyskapelser har den ett sällsynt stort hjärta och en särskild stor sympati för en kontroversiell protagonist.

”Oskar Oskar” är annorlunda; charmig, jordnära och egen. Även om storyn känns igen från exempelvis Scorseses ”Taxi driver” och därmed inte är så originell i sig är tonen och framförandet ytterst personligt och nyskapande. Jag syftar då inte på den intetsägande visuella stilen utan snarare på den hjärtliga sympatin och den värme som skildringen av änklingen Oskar återger.

”Oskar Oskar” är något så ovanligt som en samhällskritisk svensk film. Oskar (Björn Kjellman) är en klassisk antihjälte, ständigt beväpnad med en Magnum-revolver och med ytterst liten förståelse eller tolerans för det moderna svenska storstadssamhället. Han tycks inte bry sig om någon annan än hans papegoja Palle, som tillhörde Oskars sedan 15 år döda hustru. Oskar är ute efter hämnd på den berusade politikern som körde ihjäl henne.

Filmen skildrar vägen mot poetisk rättvisa. Likt Travis Bickles besatthet i att städa upp gatorna från allt avskum är Oskar trött på allt skit som sker framför ögonen på honom och ser ingen annan lösning än att ta itu med problemet på egen hand. Oskar är till skillnad från Travis en till ytan sympatisk person, en välklädd man i medelåldern med stort hjärta för sin papegoja och med starkt ideologiskt drivande handlingar. Den starkaste ideologin, som avspeglar allt han gör, är rättvisa.

”Oskar Oskar – en hederlig människa” är en uppfriskande skildring av en man som blivit sviken av samhället och som inte hunnit med i utvecklingen. Det är också en skildring av en godhjärtad man som skipar rättvisa med brutala metoder. Den komplexitet som präglar känslospelet är ett uppfriskande drag i en i övrigt enkelriktad svensk filmbransch, där det goda och det onda utmärks av överdrivna och förutsägbara klichéer.

Av Oscar Krooni