Original

Galen romkom med skönhetsfläckar

“Original”, den dansk-svenska romkom:en, är en smårolig, egensinnig och visuellt genomtänkt film med flera minnesvärda scener och en strålande Tuva Novotny i huvudrollen.

Varför vara en blek kopia när du kan vara ett strålande original. Med det budskapet som utgångspunkt bygger filmskaparna Alexander Bronsted och Antonio Tublen sin egen galna och skruvade värld som är “Original”.

Och originalet i fråga är Henry (Sverrir Gudnason), en man vars livsgnista slocknat helt. Han har ända sedan sin faders bortgång gömt sig bakom en fasad och bara levt efter samhällets normer och regler. Det vill säga ett typiskt svenneliv, med villa, Volvo och åtta till fem jobb. Men med Jon med i bilden förändras allt. Jon, som är en man med stora visioner, vill flytta till Spanien för att där öppna sin egen restaurangkedja. Henry som alltid intresserat sig för matlagning ser här sin chans att rymma ifrån tristessen. Men vägen dit är lång och inte utan motgångar. Max (Dejan Cukic), en livsfarlig knarklangande dansk som inte skyr några medel från att få som han vill, sätter käppar i hjulen. Också blir det kärlekstrubbel. Marie (Tuva Novotny) är en hård brud med mycket attityd och armarna fulla med tatueringar. Alltså raka motsatsen till snälla goa Henry.

“Original” är exakt som titeln antyder mycket egensinnig. Regissörsduon Bronsted och Turbin verkar precis som Coen-bröderna eller Wes Andersson leva i sin egen värld som de också gärna visualiserar på film. Det är knasigt och galet och visuellt väl genomtänkt – snyggt filmat, klippt och så vidare. Och minnesvärda scener finns det gott av. Som den där Henry spelar in en fejkad ”så-här-fint-har-jag-det-här-hemma-film” på IKEA för sin svårt sjuka mamma, där den då främmande kvinnan Marie spelar hans fru. Eller när Marie och Henry matduellerar om hur man lagar mat på bästa vis.

Till filmens pluskonto hör även skådespeleriet. Alla gör bra ifrån sig, speciellt Tuva briljerar som den manshatande electrofeministen Marie. På det hela taget är “Original” en charmig, riktigt skön romkom, men den förlitar sig för mycket på specifika scener istället för att se till helheten. En intetsägande katt-och-råtta-lek Max och Henry emellan gör inte det hela bättre. Det blir därmed inte mer än godkänt till en film som hade potentialen för betydligt högre betyg. Nästa film kanske?

Av Petter Stjernstedt