One missed call 2

Var beredd på
att hålla för öronen

One Missed Call 2 är uppföljaren till den mest framgångsrika japanska skräckfilmen någonsin - i alla fall i Sverige. Därför är det inte så konstigt att man satsar på en biolansering trots att den känns som en klar videofilm. Utan ettans draghjälp är det tveksamt om den bleka och en aning krystade tvåan skulle orka ta sig längre än den lokala videoaffärens skräckfilmshylla.

Inledningen är snarlik ettans - en mystisk ringsignal hörs i mobiltelefonen och den som får samtalet möter en fruktansvärd död inom några dagar. I centrum för One Missed Call 2 står tre personer: dagisfröken Kyoko (Mimura), pojkvännen Naoto (Yu Yoshizawa) och den grävande reportern Takako (Asako Seto). I en mindre biroll finns även Renji Ishibashi som den åldrande snuten Motomiya. Ishibashi är förövrigt den enda skådespelaren som är med i både ettan och tvåan.

Mer än så här behöver man egentligen inte veta om handlingen, resten handlar om klassiskt snokande på förbjudna platser. Smygandet avbryts ibland abrupt av någon skräckeffekt hämtad från grundkursen: en hand sticker upp ur marken och tar tag i en gallskrikande huvudperson, ett lik faller ut ur ett skåp och skrämmer en gallskrikande huvudperson, en liten spökflicka visar sig och... ja ni fattar.

Blir man rädd? Ja, kanske tillfälligt och det beror mycket på biosalongens förträffliga ljudsystem som gör att man nästan måste hålla för öronen hela tiden. Är det en bra skräckfilm? Nej, och anledningen är att skräckeffekterna hela tiden kommer där man tror att de ska komma. One Missed Call 2 har ingenting av ettans krypande hotfulla känsla som också finns i till exempel Ringu och i den koreanska Tale of Two Sisters. Istället är filmen mer uppbyggd på amerikanskt manér med lugna partier och plötsliga skräckeffekter.

En räcka osnygga saker i One Missed Call 2 drar dessutom ner helhetsintrycket. Förutom att den rent visuellt inte når upp till ettans höjder så planteras huvudtwisten alldeles för tydligt och tillbakablickarna till One Missed Call är så uselt skötta att man blir ledsen. Att handlingen en tredjedel in i filmen förläggs till Taiwan känns omotiverat och rör till storyn på helt fel sätt. Istället för att uppslukas av skräckupplevelsen börjar man fundera: Har alla asiatiska länder en alldeles egen spökflicka? Är det obligatoriskt med en kvinnlig grävande reporter i japanska skräckfilmer? Sänds japanska barnprogram i Taiwan?

Av Roland Madarász