Ond aning

Som en tv-film utan trovärdighet

Om en films kvalitativa värde går att sammanfatta med en mosad blodig kråka mot Sandra Bullocks – tidigare så oskuldsfulla – hand, går det inte att vara snäll. Förlåt.

Ond Aning börjar med att Linda Hansons make avlider i en bilkrasch, den fortsätter med att Linda Hanson vaknar upp och finner den döda knapra flingor i köket. Och så är då karusellen igång. Igen, kanske man kan säga, för vi har sett det här förut.

I Måndag Hela Veckan kämpar Bill Murray med samma dag om och om igen, i Spring Lola Spring tillåts Franka Potente återuppleva samma skeende för att rädda sin pojkvän. Och nu är det alltså då Sandra Bullocks tur att korrigera det förflutna … varför? Det känns ärligt talat lite tröttsamt. Bullock har förresten en pojkvän som heter Jesse James och en mamma som sjungit opera. Ja, i alla fall blir det ett ändlöst flängandes mellan dåtid och nutid, gubben lever, gubben är död och ett gäng kråkor, varav en mosas av Bullock då hon är lite extra borta, tror att de är något.

Dessutom gör Peter Stormare ännu ett osannolikt inhopp som elaking. Har Stormare någonsin spelat normal? Vad är grejen egentligen, till och med Alexander Skarsgård känns mer trovärdig … nja, där var jag allt bra elak, Stormare har ju ändå snackat svenska i två stycken Spielberg-filmer och det är värt mycket i mina ögon.

Det är även Sandra Bullock. Jag tycker det är synd att hon på senare tid fokuserat sig på lite mer seriösa roller. Jag saknar 90-talets värme, filmer som Medan Du Sov, Speed och Nätet. Sandra Bullock var cool. Sandra Bullock var vad som gjorde Demolition Man till ett unikum. Hon var flickan med en gammal tants hår, hon vägrade … låta … sig … arrangeras. Nu finns inte mycket kvar. Det skulle vara håret då i så fall.

Ond Aning känns som en tv-film, som någonting Hallmark kunnat överraska med. Storyn saknar trovärdighet och då menar jag inte det självklart otrovärdiga; själva tidshoppandet, utan slarv vad gäller karaktärernas vandring genom den, de agerar inte naturligt utan stelt och tråkigt. Man förstår ingen av dem. Vad har egentligen mamman för relation till sin dotter? Herregud! Alla går runt som om de vore nedsövda, mystiskt är bara förnamnet. Kanske hade den fungerat bättre för ett antal år sedan, före alla dessa andra filmer … nä, jag ändrar mig, det hade inte spelat någon roll, inte med ett sådant slut.

Nu får det vara nog!

Av Magnus Blomdahl