Om konsten att flyga till Kabul

Ingenting verkar vara omöjligt – kvinnor kan

16-åria Fariel drömmer om att bli pilot. Problemet är bara att hon bor i Kabul och inte har precis samma möjligheter som vi har här i västvärlden. Den danska konstnärinnan och kvinnliga stridspilotsfantasten Simone Aaberg Kaern känner sitt kall, och vill låta Fariel pröva på hur det är att vara pilot.

Simone köper ett 40 år gammalt litet tvåsitsflygplan och börjar planera en ganska udda resa från Köpenhamn till Kabul. Men det är inte bara att flyga nonstop dit. Rutten går genom förbjudna krigszoner och var 45:e mil måste hon ner för att tanka – och det är inte överallt det finns bensin.

Det här är en bitvis rätt så spännande road movie från luften. Här finns fina landskap som vi aldrig kommer att få se från flygplansfönstret. Detta för att Simone och den filmande pojkvännen flyger genom illegalt luftrum och struntar i varningar från USA:s flygförsvar. Att köra tricket med att låtsas inte höra amerikanarnas anrop fungerar tydligen, själv är jag för feg för att någonsin våga mig på något sådant. Enligt Simone är luften fri och alla borde få flyga hur, när och var de vill. Jag tror inte att det hade fungerat i praktiken.

Det hela känns då och då som ett skrytprojekt. "Titta, vi i väst har flygplan och kan göra vad vi vill." Simone är nog en av de mest självsäkra och kaxiga danskor man kan hitta, men hon är också respektlös och tydligen ganska oförstående för andras kulturer. Att det skulle finnas män i Fariels familj som inte är helt glada över att hon får chansen att utan snack ratta ett flygplan eller en stridshelikopter går tydligen inte in fullt ut.

Filmen har redan vunnit en del dokumentärfilmspriser, och som sådan film är den väl helt okej. Och visst är det bra med kaxiga kvinnor som visar att ingenting verkar vara omöjligt. Kvinnor kan.

Men att göra vad som helst i konstens namn och att ta för givet att alla direkt ska släppa på reglerna och ställa upp på ett galet ideellt projekt tycker jag är att gå för långt. Simone snackar sig bort från att betala låga flygavgifter på små ödsliga flygfält som hade behövt lite ekonomisk hjälp. Hon bunkrar upp med deras bensin, mjölkar ur deras batterier och vinkar sedan glatt när hon drar. Sådant är inget jag vill stötta. Jag ser filmen mer som en videoinstallation på en konsthall. Inget man behöver se på bio precis. SVT är med och pröjsar för filmen, så den dyker nog ändå snart upp i tv-rutan.

Av Mattias Backström