Nowhere boy

Nowhere John

I en tid där inte bara publika, utan även privata personer är publika via bloggar och Facebook, är det inte konstigt att biografi-filmen är populär. “Nowhere boy” behandlar John Lennons uppväxt. Men själva behandligen är dessvärre något tveksam.

Vi visste att detta någon gång skulle hända. England är ett för litet land för dess rika musikhistoria, för att någon inte skulle vilja mjölka lite pengar på att göra biopics om dess popstjärnor. Mannen som ska ge ett ansikte till denna kommande våg av filmer är Matt Greenhalgh. Manusförfattaren till Anton Corbijns “Control”, samt denna nya film om John Lennon, den kanske största av alla brittiska popstjärnor.

Det är omöjligt att inte jämföra “Nowhere boy” med “Control”. Dels för att filmerna delar manusförfattare, men speciellt för att man i denna jämförelse ser vikten av en kompetent regissör. Nu menar jag inte att Sam Taylor Wood är helt inkompetent, med hon misslyckas fatalt med det som Corbijn lyckades så bra med i Control. Nämligen att göra en personlig film, och då menar jag inte en auteurfilm, utan en film där inte bara tematiken, utan även estetiken, går att sammankoppla med subjektet. Med ett svartvitt foto och ett återhållsamt skådespeleri fångar Corbijn min och många andras uppfattning om Ian Curtis. Och jag antar att Curtis själv hade gillat “Control”. Men i “Nowhere boy” skulle vi kunna byta ut John Lennon mot vilken annan person som helst. Det är helt enkelt inget Lennonskt med Taylor Woods film.

Jean-Luc Godard sade en gång att om han någon gång skulle göra en film om Jesus, så skulle han fokusera på de händelser i Jesus liv som inte fanns med i Bibeln. I detta anseende skulle “Nowhere boy” kunna vara intressant, om det inte visade sig att Lennon (enligt manusförfattaren och regissören) var något av en korkad skitstövel, som hade problem hämtade ur en film av Björn Runge. “Nowhere boy” utspelar sig mellan 1955 och 1960. Däremellan hann Lennon gå från busfrö till rocker, starta eget band, träffa Paul och George, döpa om bandet till Beatles och åka till Hamburg. Och där slutar filmen. Taylor Wood gör alltså samma sak som Anne Fountaine gjorde i “Coco - Innan Chanel”, där hon behandlade Chanels uppväxt för att på så sätt komma närmare sitt subjekt. Fountaines film lyckades med detta, vilket Taylor Woods inte gör. Den utvecklas istället till en historia om en pojke som slits mellan två hem. Ett lite sötsliskigt drama som inte har så mycket med Lennon att göra.

Aaron Johnson är dock väldigt lik John, speciellt när han låter polisongerna växa lite. Jag misstänker att många kommer att uppskatta denna smågripande berättelse som kanske gör sig bäst om man glömmer bort att det är John Lennon den handlar om.

Av Stephan Ramstedt