New York, I love you

Storstadsreklam

Paris har redan fått sin långfilmsreklam, nu är det New Yorks tur. Regissörerna må vara mindre namnkunniga, men resultatet är ungefär likadant, simpelt, ointressant och lite småmysigt.

Det är märkligt att just Paris och New York tycker sig behöva marknadsföra sig själva på vita duken. Inga andra städer har romantiserats lika saftigt av filmskapare som just dessa, läs Woody Allen, franska nya vågen etcetera. Ännu märkligare kan det tyckas vara att folk betalar för att se reklam, men när man tänker på att smygreklam skulle kunna finansiera hela storfilmer, om de inte hade varit så förbannat överfinansierade, kanske det inte ter sig lika märkligt längre.

Historierna i “New York, I Love You” behandlar kanske först och främst möten mellan olika folk. Ibland folk från olika kulturer, ibland folk från samma kultur. Samma kultur eller inte spelar så klart ingen större roll, likheter och olikheter bryr sig inte nämnvärt om kulturers gränser. I denna episodfilm kanske Natalie Portmans karaktär har mer gemensamt med Irrfan Khans än vad Bradley Coopers har med Chris Coopers, men jag känner att jag glider längre och längre från mitt ämne.

Estetiskt skiljer sig filmens episoder inte mycket från varandra. Den enda som inte ser ut och låter som de andra är Shekhar Kapurs, där John Hurt, Julie Christie och en oväntat bra Shia Labeouf utspelar ett vackert deklamatoriskt litet hotellrumsdrama. Brett Ratners episod delar upplägg med Yvan Attals där en söt liten historia berättas med en fetingknorr på slutet, det som skiljer sig mellan dessa är att Ratners är den sämsta, och Attals en av de bästa. Ratners historia handlar om en Michael Cera-karaktär som förlorar oskulden med en skådespelare i rullstol, Attals episod innefattar också rollspel, dels från ett gift par men också från en prostituerad som blir påraggad av en ovetande och som vanligt lysande Ethan Hawke.

Andra reklamepisoder som kan vara värda pengarna är Fatih Akins självreflexiva episod där en konstnär vill måla av Hou Hsiao-Hsiens musa Qi Shu. Men även episoden där Andy Garcia knäcker Hayden Christensen på ficktjuveri samt episoden där Cloris Leachman och Eli Wallach firar bröllopsdag på Coney Island är tillräckligt underfundiga för att vara värda att ses.

Av Stephan Ramstedt