Nausicaä från Vindarnas dal

Magisk realism

Miyazaki är tillbaka (nåja) med animerad postapokalyps, karismatiska prinsessor och krigiska jätteinsekter. Och det är lika bra som det brukar vara.

Det finns regissörer som skapar ett uttryck så eget att det är omöjligt att ta miste på. Den japanske fantomanimatören Hayao Miyazaki är en av dem. Miyazaki, i Sverige mest känd för mästerverken "Spirited Away" och "Min granne Totoro", har närmast patenterat sin säregna blandning av japansk folklore, klassiskt sagoberättande och hisnande vackra animationer.

Nu är det dags för den svenska publiken att börja gräva i hans bakkatalog. "Nausicaä från vindarnas dal" från 1984 hör kanske inte till Miyazakis bästa eller internationellt mest hyllade filmer, men den är omisskännlig från första början.

Den unga prinsessan Nausicaä lever i en postapokalyptisk framtid där världens styrs av jätteinsekter. Någon slags ekologisk katastrof har utplånat den förr så grönskande miljön, och Nausicaäs hemvist Vindarnas dal råkar vara en av få bevarade vegetativa biotoper. När så området hotas av utplåning är det upp till vår hjältinna att stoppa det hela.

Det är, naturligtvis, oemotståndligt. Trots att tidens tand har haft sitt att säga till om när det gäller animationerna och inte minst soundtracket, som för tankarna till kackigt dubbade animeserier typ "Silver Fang", är det omöjligt att inte ta till sig en så charmig och gripande berättelse som den som Nausicaä. Miyazakis makalösa fantasi och uppfinningsrikedom genomsyrar varenda bildruta, och trots att ens inre cyniker dväljs över det opportunistiska i att ge ut en film om miljöförstöring år 2009 kan man helt enkelt inte värja sig.

Det här är vad du och dina småsyskon ska se i vår.

Av Rebecka Ahlberg