National treasure

"Jag suckar och drömmer om något mer originellt"

En nutida skattjägare måste använda sina överlevnadskunskaper för att hålla sig vid liv när han kommer en sedan länge försvunnen skatt på spåren. En komplicerad historia i lättuggat format – med dåligt resultat, menar vår recensent.

Ben Gates (Nicholas Cage) är en man som har ett mål i livet och det är att hitta en stor skatt som hans släkt har letat efter i många år. Hans pappa (Jon Voight) har ägnat halva sitt liv åt att leta efter skatten, men anser nu att den är en bluff. Skatten har en komplicerad historia som innefattar frimurare, tempelriddare och kluriga ledtrådar runt om i USA.

En viktig ledtråd till skatten finns på baksidan av oavhängighetsförklaringen (The declaration of independence). Därför måste Ben och hans medarbetare Riley stjäla den från museet där den förvaras, och det helst innan deras före detta medarbetare Ian gör det. Efter en lyckad stöld leds Ben och Riley mot fler ledtrådar men nu är både Ian och FBI på jakt efter dem. Dessutom råkade de få med sig en anställd på museet, Dr Abigail Chase, som är allt annat än samarbetsvillig.

Efter lite action i början av filmen följer en alldeles för lång stund när det känns väldigt segt. Riktigt spännande blir det inte förrän efter oavhängighetsförklaringen har stulits från museet. Då är det helt okej underhållningsaction, men det är inte helt lätt att hänga med i historien som sträcker sig ända bak till 1832. Ben har ett svar på allting och är på gränsen till för smart, vilket försöks kompenseras med Riley som inte alls är lika snabb i tankarna.

Med tanke på att ingen av dem är proffskriminella så går det förvånande lätt för dem att stjäla oavhängighetsförklaringen, i synnerhet eftersom den anses vara omöjlig att stjäla. Jag kan inte låta bli att undra hur de får pengar till utrustning och dylikt då de inte verkar ha någon annan sysselsättning än att leta efter skatten.

Känslan jag får är att Bruckheimer försökt göra en komplicerad historia i lättuggat format och jag tycker inte resultatet blir särskilt bra. Den överpampiga musiken känns ibland nästan störande och Nicholas Cage gör inte direkt något imponerande jobb med sin roll. Han upplevs som stereotyp och det beror antagligen på att han tycks göra samma roll som i flera andra filmer. När en kyss mellan Ben Gates och Abigail Chase slängs in i slutscenerna kan jag inte annat än sucka och drömma om något originellare.

Av Elin Gunnarsson