När mörkret faller

Årets viktigaste film

När mörkret faller är den bästa svenska filmen på länge. Men framförallt är det nog den viktigaste. Regissören Anders Nilsson, som tidigare gjort Noll tolerans och Livvakterna, överraskar.

Tre parallella berättelser. Tre parallella människoöden. Gemensamt för dem är att de alla lever under dödligt hot. Leyla och hennes syster är hotade av sina allra närmaste; mamma, pappa och bröder. Filmskaparna berättar om hedersrelaterat våld, något som blivit allt vanligare i vårt land. I det här fallet handlar det om en kristen familj, med utländsk bakgrund. Det är mycket starkt berättat och jag kan verkligen känna paniken och frustrationen hos de utsatta tjejerna. Det kanske mest upprörande är att den här sortens våld är så vanligt. Varje vecka söker nya flickor skydd, eftersom de känner sig hotade av sina familjer. I När mörkret faller blir det mycket tydligt att det är dags att sätta ner foten och säga stopp.

Minst lika motbjudande är historien om journalisten Carina, hyllad av kollegor och mottagare av Stora journalistpriset. Privat bär hon på en mörk hemlighet, som hon inte vet hur hon ska hantera. Hennes man Håkan, som också är journalist, misshandlar henne sedan många år. Som journalist rapporterar Carina om andras problem, men hon kan inte se att hennes egen situation är helt ohållbar. En dag går det dock för långt för henne och hon ringer till polisen. Då upptäcker hon också vilka hennes riktiga vänner är. Från kollegerna blir det en kompakt tystnad och snackande bakom ryggen. Men stöd kommer från ett oväntat håll. Det är skönt att se när Carinas man sätts dit, men samtidigt tänker jag på hur många som finns i hennes situation, men inte vågar göra något åt det. Mörkertalet är stort.

Tredje historien är den om Aram. Han är krögare och utsätts dagligen för prövningar när våldsamma gäster måste avvisas från hans nattklubb. En kväll händer det värsta. En yrkeskriminell med sitt gäng slängs ut på gatan, men kommer tillbaka och skjuter mot krogkön och vakterna. Det som utspelades utanför Sturecompagniet för över tio år sedan känns kusligt nära. Aram ser pistolmannen i ögonen och blir polisens viktigaste vittne. Under tiden fram till rättegången utsätts han för upprepade hotelser och attentat, som kommer att förändra livet för honom. Av de tre historierna känns den här som den minst berörande. Det blir lite av svensk films favoritämne av det hela – polisfilm. Med detta inte sagt att det inte är ett viktigt ämne, men jag får inte samma känsla som för de två andra karaktärerna.

På det hela taget är När mörkret faller något som alla borde se. Det är en tung film som kräver att man får prata ut om den efteråt. Biograferna borde faktiskt erbjuda samtalskvällar om våldet i vårt samhälle i anslutning till visningarna. Samma känsla som när man sett Lilja 4-ever infinner sig – en vilja att göra uppror och förändra.

Av Esbjörn Guwallius