När hjärtat blir varmt

Klyschor staplas
på varandra

Jeremy Taylor är en ung ambitiös bokförläggare med egna författardrömmar. När han skickas till Italien för att hitta den mytomspunna författaren Weldon Parish, och förhoppningsvis få kontrakt på hans kommande bok, möter han sitt livs utmaning.

Redan de första sekunderna in i filmen känner jag att det är något som är fel, allvarligt fel. Felet stavas Joshua Jackson, han som fick sitt genombrott som Pacey i tv-serien Dawson?s Creek.

I När hjärtat blir varmt spelar han bokförläggaren Jeremy med författardrömmar. Han får i uppgift att åka till Italien för att leta rätt på Weldon Parish (Harvey Keitel), som skrev den berömda boken ?Skuggdansaren? och sedan försvann, och signa honom till det bokförlag han jobbar för. Uppgiften visar sig vara allt annat än enkel – Parish har slutat skriva, är bitter, oförskämd och egocentrisk och hatar bokförläggare mest av alla. Joshua är på väg att ge sig av, men något håller honom kvar. Han blir kär i en av Parish döttrar, som spelas av Claire Forlani, men de lever i två olika världar.

Joshua Jackson är totalt felcastad. Själv följde jag tv-serien Dawson?s Creek under flera år, och han var perfekt som Pacey, men gör sig inte alls i den här lite vuxnare rollen. Hans karaktär må vara osäker och ospontan, men jag får intrycket att han spelar denna roll, inte är den. Det här är något jag irriterar mig på filmen igenom. Däremot är Harvey Keitel riktigt bra som den eremitiska författaren och Claire Forlani gör sig bra som hans italienska dotter.

När hjärtat blir varmt handlar om hur man måste övervinna sin rädsla för att komma vidare i livet. Visst låter det klyschigt och det staplas klyschor på varandra i den här filmen. Både Parish och Joshua är rädda, Parish för att misslyckas och Joshua för att släppa allt och bara ge sig hän. De hetsar och irriterar sig på varandra och fram växer en vänskap, så klart, för det är en väldigt förutsägbar historia.

Filmen är inte dålig helt igenom. Ibland köper jag klyschorna och det förutsägbara. Det finns scener som är ganska bra, men de är alldeles för få och kortvariga för att mitt hjärta ska bli varmt. Det känns inte som regissören Brad Mirman lyckas få fram det han vill med filmen, för den äkta känslan infinner sig aldrig. Och att filma i det vackra italienska Toscana, utan att det kommer fram i fotot, är en synd.

Av Caroline Aflalo