Mysterious skin

Det gör ont att se
Mysterious skin

Filmen tar upp ett svårt ämne som övergrepp på barn utan att demonisera och moralisera. Regissören Gregg Arakis filmar konsekvent våldsscenerna ur barnets synvinkel. På så sätt undviker han en ofrivillig sexualisering av barnen i filmen. Mysterious skin är som starkast när bilderna talar för sig själva, skriver vår recensent som irriterar sig över filmens återkommande berättarröster.

Helt reflexmässigt skyr jag "kontroversiella" filmer som pesten. Därför är det med viss skräck jag måste säga att jag blev glad av Gregg Arakis barnövergreppsdrama Mysterious skin. I samma stund som de raderna är nedskrivna vill man inta försvarsställning och illa kvickt utbrista: Nej, självklart tycker jag inte att övergrepp på barn är bra. Och glädjen kommer naturligtvis i efterhand, i biomörkret gör det ont hela tiden.

Den skygge och blyge 18-åringen Brian Lackey (Brady Corbet) är övertygad om att han har blivit bortförd av utomjordingar. En basebollmatch tio år tidigare finns ständigt i hans medvetande, när han satt på bänken och det plötsligt började regna. Fem timmar senare hittades han i familjevillans källare med näsblod och utan något minne om vad som egentligen hade hänt.

Brians raka motsats är den coole och utåtriktade Neil McCormick (Joseph Gordon-Levitt). Till skillnad från Brian minns Neil mycket väl vad som hände den sommaren när de var åtta år. Baseballtränaren (Bill Sage) var Neils stora idol, och blev överlycklig när coachen bjöd hem honom för att spela videospel. Väl i hemmet förgrep sig tränaren på Neil och övergreppen fortsatte hela sommaren.

Den som förväntar sig en uppgörelse med skurken lär bli gruvligt besviken. Det här är inte den typen av ostiga filmer där allt till slut löser sig till det bästa. I stället skildras, utan pekpinnar, två sätt att hantera övergrepp. Medan Brian förtränger allting, blir Neil den känslokalla tonårsprostituerade som tillfredsställer äldre mäns lustar. Tränaren placeras aldrig på de anklagades bänk, hämndperspektivet är inte aktuellt. Snyggt, för på så sätt känner man mer för Neil och Brian.

Det är bara en sak som stör mig med Mysterious skin, en i och för sig ganska stor sak. Berättarrösterna. När en bok filmatiseras, som här med Scott Heims roman, är det lätt att ta till voice over-knepet. Redan från början irriterade jag mig över detta eftersom det är totalt onödigt. Filmen är som starkast när bilderna talar för sig själva, som när den aidssjuke torsken blottar sina fläckar på kroppen. Antydningar, gester och blickar är allt som behövs. Vi fattar ändå.

Men jag antar att berättarrösterna får skrivas av som en skönhetsfläck på en annars klart sevärd film.

Av Roland Madarász