My bloody Valentine 3D

3D-effekter förgyller tonårsslakt

”My bloody valentine” är ännu en gammal skräckklassiker som fått en andra chans. Det blir varken bättre eller sämre, dock lite häftigare då den nya 3D-tekniken bokstavligen låter en få smaka på blodet.

Originalet kom 1981 och är en rätt ok slasher för dem som gillar genren. Nu nästan trettio år senare är det alltså dags för en uppdatering, i 3D. Grymmare mord, sämre story (hur det nu är möjligt), och ett evigt publikattackerande. Vi bjuds även på lite naket. Kopulerande i 3D måste väl nästan vara första gången i alla fall. Tekniken är fantastisk … Nåja, ”My bloody valentine” och dess form tillåter faktiskt en viss ironi, det var länge sedan jag bevittnade en sådan förutsägbarhet.

Tio år efter att galningen Harry Warden hackat och tärnat 22 dumma tonåringar i gruvstaden Harmony, återvänder en av de överlevande, Tom, för att sälja gruvan som han ärvt efter sin far. Samtidigt bestämmer sig någon för att följa i Harry Wardens fotspår och döda kroppar börjar dyka upp igen. Men är det verkligen originalet eller är det en copycat? Bryr man sig? Njaaa.

”My bloody valentine” är en film man ser för stunden, gärna lite berusad och på gott humör. Man ser den med ett par töntiga glasögon, en påse Tutti-Frutti (smoothie edition) och hopp om en schysst fortsatt utekväll med polarna. ”My Bloody Valentine” sågar djup och tänkvärdheter. Den levererar ett antal hoppa-till-3D-effekter och oväntade groteskerier. Det funkar. Därmed inte sagt att jag till fullo uppskattar denna nya teknik, inte som den nyttjas idag i alla fall. Bäst funkar det när man använder sig av djupet i bilden, sämst är det när man lägger allt krut på att chocka betraktaren. Tänk på det i fortsättningen, Hollywood.

Av Magnus Blomdahl