Mumintrollens farliga midsommar

Nostalgisk barnfilm på vackraste finlandssvenska

Mark Levengood guidar publiken genom Mumindalen i en historia som passar både stora och små.

Mumindalen drabbas av översvämning och mumintrollen tvingas lämna sitt trygga hus. I grevens tid flyter teaterråttan Emmas märkliga scen förbi. Muminfamiljen hoppar ombord, i tron i att scenen, eller vad de tror är ett hus, är övergivet. Så sakteliga börjar de undersöka det märkliga huset och stöter löpande på fler och fler underligheter.

Muminfamiljen tror att det märkliga huset är hem åt en skurk med namnet Rekvisita men det visar sig snart vara ingen annan än teaterråttan Emma. Emma förstår inte hur samtliga medlemmar av muminfamiljen vet så lite om teater och förbannar deras dumhet. Mumintrollen ber henne att lära dem mer om den ädla konsten teater och till slut går Emma med på att hjälpa dem sätta upp en pjäs. Det blir början på en spännande, men farlig, midsommar för alla medlemmar av muminfamiljen.

“Mumintrollens farliga midsommar” är inte animerad a lá Hollywood utan följer en mer klassisk stil med dockor och ritad bakgrund. Det är charmigt att det inte alltid måste stå en gigantisk dator bakom en barnfilm idag. Tekniken försämrar inte upplevelsen för barnen samtidigt som den bringar en härlig nostalgisk känsla för föräldrarna. Det är verkligen en familjefilm på grund av den sköna naiva tonen som finns. Små saker som när muminmamman mitt i översvämningen ska koka kaffe då det faktiskt är kaffedags. Filmen utgår från barns ögon och det uppskattas nog lika mycket av barnen som deras föräldrar. Även lilla Mys tonårslika uppror har hög igenkänningsfaktor och kanske hade jag själv behövt titta på mumintrollen när jag var femton för att inse hur hemsk jag kunde vara. Trots det kan jag inte annat än att älska lilla My och hennes ständiga motstånd och ifrågasättande av allt, det är väldigt lätt att identifiera sig med henne.

Mark Levengood passar perfekt som berättare. Han något av det folkkäraste vi har, och har för filmen den nödvändiga finska brytningen.
Ska man vara kritisk till något skulle det vara de stereotypa könsrollerna som presenteras i filmen. Det märks att man inte anpassat och modifierat dem från boken, som skrevs redan 1945. Dock har jag respekt för att man inte vill ingripa i Tove Janssons berättande.


Av Tanja Appelberg