Miss Kicki

Skratt, gråt och spänning gör ingen vidare soppa

Pernilla August spelar en ensam hemvändare som efter några år i Amerika vill ta upp kontakten med sin son, vilket resulterar i en katastrofal resa till Taiwan och en halvtaskig rulle.

Jag vet att det är problematiskt att recensera en film utifrån något regissören sagt, men i detta fall kan jag inte låta bli. I Stockholm filmfestivals tidning säger Håkon Liu att han först ville göra Almodovar-filmer men nu, när han sett en film av John Cassavetes, hellre vill skapa filmer likt dem av en av USA:s bästa regissörer. Att en person vill göra filmer som Almodovar är hemskt nog, men att sedan byta och tro sig kunna göra film som Cassavetes är ett bevis på höga pretentioner och kanske ren idioti.

Nu är inte ”Miss Kicki” en jättedålig film. Den har sina svaga respektive starka sidor. Till de starka hör karaktärsporträtten (som skulle kunna vara skådespelarnas förtjänst), men även dialogen är stundtals mycket bra. Dock inte när den vill vara sådär pinsam som väldigt många dialoger ur svenska filmer vill vara.

Till de svagare sidorna hör filmens överdramatiska slut. Det är som att Liu inte trodde att det räckte med att göra en film om en son och en mor som försöker lära känna varandra, utan det måste sluta i ett kidnappningsdrama för att publiken inte bara ska ha skrattat och gråtit innan de lämnat biosalongen, de ska även ha upplevt spänning i klass med Hitchcock eller Hawks.

Det är viktigt att som regissör kunna sin filmhistoria. Dessvärre finns få bevis på att dagens regissörer faktiskt kan den. Lius idiotiska uttalande är bara ett av många bevis på att detta faktiskt stämmer, vilket gör att filmen som konstart stagnerar när filmskaparna tror att de skapar nya filmer. I själva verket traskar de runt i samma spår och gör exakt likadana filmer som filmskapare gjorde på 1960- och 70-talen.

Av Stephan Ramstedt