Miraklet i Småland

Genuint men segt

En episk skröna som sträcker sig över tre generationer. Far, son och sonson driver alla företaget med olika metoder och utgång. En relativt banal historia som ofta faller in i ett segt tempo. Poängen verkar också saknas på något sätt, men charmen i filmen och det småländska landskapet känns faktiskt riktigt genuin.

Johan August är en av många arbetare i 1940-talets Småland. Historien tar sin början ungefär samtidigt som andra världskriget bryter ut. Johan August och hans arbetskamrat Röde Rolf får sparken och tvingas därmed starta eget. Johan Augusts önskan är att sonen Gunnar ska ta över, när han själv inte orkar driva företaget längre. Den unge Gunnar verkar dock ha större drömmar, men det blir till slut han som, mer eller mindre ofrivilligt, tar sig an firman. Han är mycket framgångsrik, och lyckas även under åren hemlighålla sin utomäktenskapliga dotter.

Så småningom får Gunnars son Stefan ta över efter honom. Då är vi framme vid 1980-talet och Stefan satsar och spekulerar helt sorglöst. Den viktigaste förebilden för Stefan tycks inte vara hans pappa Gunnar, utan istället farfar Johan August. Deras förtroliga samtal om allt som rör livet känns äkta och nästan lite rörande ibland. Och som i alla typer av dramer tillkommer självklart kärleksproblem, lycka, sorg med mera.

Skildringen av de olika generationerna och vandringen från 1939 fram till 1990 sker ganska smärtfritt, lite stolpigt känns det ibland när historien ska tvingas framåt. Emellanåt blir det också ganska segt, även om det finns konflikter och liknande så sitter man hela tiden och undrar vad poängen med filmen är – utöver att visa hur företagare har arbetat i generationer i Småland. Men det kanske är just det som är poängen, att visa hur det såg ut under dessa tidsperioder.

Och trots att tempot är genomgående segt, så glimtar det till här och där och det är även lite småroligt på sina ställen. Men när det, som i alla sagor, ordnar upp sig mot slutet och det nästan blir till en Hollywood-scen vill jag bara därifrån. Som tur är så är det de genuina och fina landskaps- och relationsscenerna man främst bär med sig när filmen är slut.

Av Malin Allerman