Miraklet i Lourdes

Estetisk perfektion framför lättsam underhållning

Förra årets vinnare av kritikerpriset på filmfestivalen i Venedig är en film med ett gudomligt foto som gynnas av det låga tempot. Det är en religiöst betonad historia med en stark släng av avundsjuka och konkurrens om Guds nåd.

“Miraklet i Lourdes” berättar historien om Christine (Sylvie Testud), en rullstolsbunden kvinna på pilgrimsresa till Lourdes i franska Pyrenéerna, en plats där källvattnet sägs kunna bota de sjuka. En morgon vaknar Christine upp och kan gå; är hon en av de lyckligt utvalda som blivit välsignad av det heliga vattnet eller är miraklet övergående?

Sällan har ett så lågt tempo kunnat motiveras bättre än i österrikiska Jessica Hausners tredje långfilm (de första två var “Lovely Rita” och “Hotel”). Fotot är det vackraste jag sett på mycket länge. Vi tillåts vandra fritt med blicken över bilden som innehåller intressanta saker på flera håll. Detta gäller inte enbart förgrund kontra bakgrund utan även på en enkel nivå, utan en tydlig förgrund och bakgrund. Det påminner om franska mästerregissörer som Jacques Tati och hans klassiker “Playtime”. Då som nu kontrasteras det fria fotot mot det mer styrda Hollywood-fotot. Och precis som i “Playtime” är Martin Gschalchts foto relativt avhierarkiserat. Fotot följer därmed prästen Nigls (Gerhard Liebman) synsätt att enligt Gud är “ingen viktigare än någon annan”.

I den fria bilden konkurrerar dels olika människor och föremål om vår uppmärksamhet, men också på det auditiva planet sker en konkurrens, såväl mellan människorna inom bilden som mellan bilden och ljudet. Vid en scen mot slutet av filmen ombeds Christine berätta för prästen hur hon upplevde sitt mirakel. Mitt i samtalet överröstas hon av en grupp pilgrimer/turister och hennes berättelse blir utkonkurrerad. Denna scen karaktäriserar filmens okonventionella sätt att inte pressa fram känslor utan istället avdramatisera och nästan “gömma” de mest extraordinära berättelserna. Varje rörelse och varje ljud känns unik och av yttersta vikt i den överlag återhållsamma och långsamma dramaturgin, fri från melodramatiska utspel och plötsliga vändningar.

Från Schuberts inledande “Ave Maria” till det teologiskt genomsyrade fotot håller “Miraklet i Lourdes” en gudabenådad hög konstnärlig kvalitet. Det faktum att den djupa historien hamnar i skymundan, bakom den estetiska perfektionen, säger allt om filmen som konstverk.

Av Oscar Krooni