Min bror är enda barnet

Passionerat om ungdomlig idealism och fascism

Accio är den lättretlige bråkstaken, föräldrarnas sorgebarn, som tar varje tillfälle till kamp. Hans bror Manrico är den karismatiske unge mannen som älskas av alla, men under den välputsade ytan är han precis lika farlig som Accio.

Bröderna Accio och Manrico bor med syster och föräldrar i en italiensk by. Accio är yngst och familjens hackkyckling. Bröderna rivaliserar jämt. Familjen skickar Accio på prästutbildning, men han revolterar och flyr. En dukförsäljare i hembyn blir fadersfigur för Accio och tar in honom i fascistpartiet. Brodern Manrico blir fabriksarbetare och kommunistledare. Brödernas politiska engagemang har samma ingredienser, nämligen uppror, ego, makt och drifter. Brodersstriden rymmer också lojalitet och värme, men katastrofen hinner före insikter och mognad.

Det är 1960/1970 på den italienska landsbygden. I centrum ligger fabriken, som ger jobb och pengar, men är också hatobjektet i klasskampen. Filmmakaren vill visa hur brödernas politiska utveckling och val beror på deras besvikelser, inre tryck, okänsliga uppväxtmiljö och fostran. Men framförallt handlar det om ungdomars försök att hitta en plats i tillvaron, något att tro och lita på. Drifterna pockar på, kvinnor förför, könet brinner och pojkarna kastas hit och dit. Deras osäkerhet och oförlösta fadersuppror leder till fatala misstag och kostar andra livet.

Men det finns must, skratt och livsglädje mitt i den livsfarliga kraftmätningen. Att alltid agera i affekt och låta känslorna rusa iväg långt före vettet, känns som italiensk, svartvit, inte sällan politisk, film från 50-talet. Den filmtraditionen lever alltså kvar och har stelnat näst intill karikatyrer. Man väntar att den italienska megastjärnan Anna Magnani när som helst ska komma inskrikandes från höger.

Schablonerna, kropparnas ständiga, rastlösa rörelser, de stora gesterna, ordsvadan på maxvolym blir tröttsamt och till slut knappast trovärdigt. Men detta är film och filmmakarens försök till autenticitet och realism.

Manus av Sandro Petraglia, Stefano Rulli och regissören Daniel Luchetti fångar snabbt situationer. Dialogen är rak och tydlig och väl anpassad till karaktärernas typer och åldrar. Filmen bygger på Antonio Penacchis uppmärksammade bok ”Il Fasciocomunista”, men Luchetti lyfter fram det mänskliga före det politiska.

Skådespelarna är genomgående utmärkta. Bäst är huvudpersonen Accio, som spelas briljant av Elio Germano (nominerad till European Film Award för Bästa skådespelare). Germano har en närvaro i sina uttryck som gör att man lätt grips av den unge Accios förtvivlade försök att överleva terrorn omkring honom. Den arrogante, förtryckande brodern Manrico, spelas av Riccardo Scamarcio, som i sedvanlig stil ser halvsovande ut och tror att långa, våta blickar räcker att fånga publikens beundran.

Filmfotot är realistiskt, inga försök till förföriska idyller. Oftast handkamera med mycket närbilder på aktörerna, vilket passar berättelsen bra. Scenografin är skicklig och visar på pricken italiensk livsstil under 1960/70-talet. Musiken är både Beethoven med ”kommunistisk sångtext” och härliga, italienska schlagers från tiden.

Filmen är intensiv, utan vilolägen. Alla är på helspänn och exploderar ofta. Må så vara det sydländska temperamentet, men som publik behöver man andas och återhämta sig en stund ibland. Å andra sidan har man inte tråkigt en sekund. Det går undan, det går fort, det är på högspänning, men handlar egentligen bara om några ungdomar som ska bli vuxna.


Av Jan-Eje Ferling