Mermaid

Yta utan innehåll

Rysslands Oscarsbidrag år 2008 är en hypad rulle som beskrivits som en rysk ”Amelie från Montmartre”. Men är det fortfarande lika roligt att se introverta unga kvinnor i filmer som står och faller med sin charm?

Den här filmen berättar historien om Alisa som vid tio års ålder bestämmer sig för att sluta att tala. Hennes högsta önskan är att bli en ballerina, en dröm hon aldrig släpper taget om. Dessutom så lider hon av en inbillningssjukdom som får henne att tro att alla hennes önskningar går i uppfyllelse.

Filmen är uppbyggd i kapitel som alla föregås av meningslösa textrutor som berättar Alisas exakta ålder i år, månader och dagar. Som om publiken inte förstår om Alisa är 18 eller sex år gammal. Faktumet att filmen är kronologiskt berättad gör rutorna än mer meningslösa och onödiga. Jag förmodar att det bara ska vara lite coolt eller charmigt, vilket jag inte anser att det är.

Merparten av historien utspelas i Moskva när Alisa är 18 år. Hon träffar den deprimerade och självmordsbenägna Sasha som hon förälskar sig i.
Vad man ska tycka om karaktären Sasha stiger mig över huvudet. Han är en högst omoralisk person som livnär sig på att sälja tomter på månen och han verkar inte bry sig om människorna i sin omgivning, speciellt inte damerna.

Samma problem kan appliceras på Alisa. Hon är en självisk karaktär och eftersom skådespelerskan Maria Shalayeva inte är lika fotogenisk som Audrey Tautou, fastän regissören gärna skulle vilja det. Man ser ofta Alisa göra roliga grimaser och larvar sig på andra sätt, vilket publiken snart tröttnar på. Filmen lider alltså av problemet att man hela tiden vill att huvudkaraktären ska befinna sig utanför bildrutan.

Men filmen är inte helt hopplös, en viss talang för komik och dialog hos regissören Anna Melikyan skymtas ibland, men göms väl i en nästan total smaklöshet. För att historien ska föras vidare finns mängder av montage där Alisa springer och dessa klipp förädlas av en förkastlig musiksnutt. Man tröttnar snabbt på detta koncept som känns som ett typiskt debutsymptom.

”The Mermaid” är en omogen film som tragiskt nog kommer att charma många människor, som på grund av filmens annorlunda yttre glömmer bort att titta efter något innehåll. Ett innehåll vars frånvaro gjorde mig djupt besviken.


Av Stephan Ramstedt