Masjävlar

Himmel och helvete på
en och samma gång

När pappa fyller sjuttio åker systemarkitekten Mia hem till Dalarna över helgen. Det blir innerligt bykalas med dalmasar, som inget förstår om datorer eller Stureplansliv, men desto mer om hagelbössor och hembränt. Starkt, sorgligt och roligt – en känslomässig bergochdalbana, tycker vår recensent.

Äntligen har Maria Blom tagit steget från teater till film! Efter flera succéer med pjäser som Sårskorpor, Rabarbers och Kvadd är det alltså dags för långfilmsdebut med Masjävlar. En film som enligt Maria själv både är en uppläxning och en kärleksförklaring till masarna.

Vi följer den utvandrade dalkullan Mia (Sofia Helin) när hon över en helg reser från sitt liv i Stockholm hem till Dalarna för att fira sin fars 70-årsdag. En visit som bara på ett dygn ändrar hela familjens liv. Väl på plats träffar vi en samling människor som alla har ett tungt bagage att bära på och som alla formats av livet i det lilla samhället – en del lite väl mycket.

Vi träffar Jan-Olof som var den som alltid snackade om att inte bli kvar, men som nu bor kvar hemma hos mamma trots att han är över 30. Farbror Ingvar är styv i korken, dricker mest och vet bäst. Men det finns något tungt som gnager även i hans bakhuvud. Eller storasyster Gunilla som hittade sig själv genom att skilja sig och åka till Bali. Allt medan omgivningen tisslar och tasslar bakom hennes rygg.

För Mia är det framförallt relationen med systrarna Eivor och Gunilla som vänds uppochner. De har inte setts på länge och i samband med festligheterna (och ganska friskt drickande) bubblar mycket gammalt groll och jobbiga känslor upp till ytan. Hur kan man känna sig så ensam när man är med något så nära som sin familj? Hur ska någon som inte vill resa längre bort än till Rättvik och som tycker att Stockholmare pratar "marsianska" kunna förstå och komma nära någon som betalat flera miljoner för en bostadsrätt och jobbar som systemarkitekt?

I Masjävlar bjuder Maria Blom in oss till det Dalarna hon växte upp i och jag tycker att hennes känslor för sin gamla hembygd förmedlas på ett underbart sätt. Himmel och helvete på en och samma gång. Jag saknar det riktigt utpräglade dalmålet i filmen, men i övrigt så tycker jag att skådespelarinsatserna är imponerande. Framförallt tycker jag att Ann Petrén och Kajsa Ernst som spelar Mias äldre systrar lyser lite extra.

Masjävlar är ett starkt relationsdrama. En känslomässig bergochdalbana där jag går från en stor klump i magen till skratt och vidare till tårar. Det är en stark, sorglig och rolig film. Inte missa!

Av Hanna Kastås