Marie Antoinette

Kostymfilmen är död!

Följaktligen: Länge leve kostymfilmen! Sofia Coppolas filmatisering av Marie Antoinettes liv är en kärleksfull återupptäckt av en sömnig och inte minst sömnskapande genre. Men här får man inte en blund.

Första förtexten avslöjar att nåt är fel. Det är ett rakt typsnitt, rött och kursiverat på svart botten. När filmens titel dyker upp i två punkklippta ord och inledningsmusiken bryter ut (punkrock!) vet vi att vi inte har att göra med en normal kostymfilm.

I Coppolas värld dansar Marie Antoinette med vänner på hemlig maskeradbal till tung indie. Sceneriet är det klassiska, mycket av filmen utspelar sig i tidsenlig klädsel och inredning på Versailles. Att kombinationen verkligen fungerar är smått otroligt, men väldigt, väldigt kul. Man har roligt bara åt hur det gått till att lyckas kombinera allt. Det är fnissigt men det blir aldrig på något sätt Mel Brooksig buskisfars.

Att lägga in modern musik är visserligen djärvt och en egen idé, men det är nu inte filmens enda kvalitet. I klassiska kostymfilmer är ofta spelet stelt och liknar den vanliga föreställningen om ett etikettkrävande hov. Här skildras kraven med humor. Marie försöker protestera mot nödvändigheten med alla påkläderskor och sitter och fryser för att de tar så lång tid på sig. Osäkerheten om hur allt ska gå rätt till i ett nytt sammanhang finns där i trevande gester och osäkra blickar.

Naturligtvis blir det flera brott mot det historiska underlaget i en så märklig filmatisering. Jag undrar om Marie Antoinette verkligen flög på nya människor och kramade dem? Men underhållande är det.

En invändning mot filmen är att alla talar engelska, fast oftast stör sådant enbart några minuter in i en film. Enda gången man senare påminns om det är när någon av kungens rådgivare talar med fransk brytning, det är riktigt irriterande och låter verkligen helt fel.

Sammanfattningsvis kan man väl säga att ifall du inte gillar kostymfilm, då kan det här trots allt vara en film för dig!

Av Kolbjörn Guwallius