Män som hatar kvinnor

Ännu en svensk deckare...

När Stieg Larssons bok äntligen funnit sin väg till vita duken är förhoppningarna stora. Om de motsvaras? Nja, delvis, på sin höjd.

Om regissör Niels Arden Oplev känner någon press så är det förståeligt. Stieg Larssons milenniumtrilogi har nämligen sålt i närmare tio miljoner exemplar världen över och är gissningsvis omtyckt av en snarlik mängd människor. Det är vansinniga siffror som kanske först och främst har med böckernas karaktärer att göra: Lisbet Salander och Mikael Blomkvist. På pressvisningen viskas det om hur väl Noomi Rapace kommer att lyckas med sin pojkflickaktiga hackergestalning. Och är inte Micke Nyqvist lite för asexuell, i böckerna lägrar han ju brudar till höger och vänster. Alla vill tycka till, alla har sin bild av böckerna. Förväntningarna är av Arn-slag, skyhöga. Mission Impossible kan tyckas …

”Män som hatar kvinnor” drar historiken snabbt. I form utav tidningsutklipp och nyhetssammandrag får vi reda på att journalist Mikael Blomkvist dömts till fängelse för förtal. Tidningen Millennium hamnar i strålkastarljuset och Blomkvist bestämmer sig för att ta ledigt. På självaste julafton blir han kontaktad av en man vid namn Dirch Frode som arbetar för den erkända Vangerkoncernen, eller rättare sagt Henrik Vanger. Vanger önskar anlita Blomqvist för att spåra upp broderns barnbarn, Harriet, som försvann för 20 år sedan. Blomkvist tackar ja och klipp till Noomi Rapaces hårda Lisbeth Salander. Salander: aktiv hacker/researcher som efter att ha kartlagt Blomkvist för Dirch Frodes räkning bestämmer sig för att hjälpa till i jakten på Marianne. Och så är ett av 2000-talets mest älskade deckarpar förlöst.

Som alltid så är det svårt att bedöma en filmatisering av en älskad bok. Personligen så bävade jag inför Mary Harrons ”American Psycho”. Hon var inte speciellt erfaren och hade enbart den experimentella ”I Shot Andy Warhol” på sitt cv. Jag var tveksam och drömde om David Cronenbergs modefokuserade version istället. Men nu blev det som det blev och ärligt talat rätt lyckat.

Samma sak i det här fallet, Niels Arden Oplev är måhända kompetent när det kommer till tv-dramatik (Örnen, Taxa, Mordkommisionen) men långfilm! Och som i det här fallet en filmatisering som alla kommer att vilja se. Det är ett våghalsigt val som borde ha kunnat bli mer intressant, för ”Män som hatar kvinnor” är en film utan överraskningar. Man har gjort en trygg och säker filmatisering som säkert kommer att glädja bokens alla läsare, en högst normal tv-film där man lätt hade kunnat byta ut Micke Nyqvist mot Rolf Lassgård eller Sven Wollter, klippt upp den i ett par delar och sänt den två söndagar på raken. Kompetent, respektfullt … fegt.

Även skådespelarmässigt haltar ”Män som hatar kvinnor” bitvis. Noomi Rapace som Salander imponerar medans Mikael Nyqvists Blomkvist känns en smula menlös och tafatt … tråkig. Och detsamma kan sägas om sidokaraktärerna (bortsett från en grymt sadistisk Peter Andersson) som går från att vara skrattretande till bara hopplösa. David Dencik lyckas till exempel med konststycket att förstöra halva filmen med sin enda replik: styltigt, teatralt och väldigt mycket svensk deckarsåpa. ”Män som hatar kvinnor” i ett nötskal. Att jag ändå ger den tummen upp är helt och hållet Noomi Rapaces förtjänst, hoppas du får bättre motstånd nästa gång.

Av Magnus Blomdahl