Lucky Number Slevin

Filmskaparna
idiotförklarar publiken

Slevin är på fel plats vid fel tillfälle. Av misstag identifieras han som en man han inte är och hamnar i kläm mellan den undre världens två rivaliserande bossar: Rabbin och Chefen.

Den kaxige och orädde Slevin (Josh Hartnett) förväxlas med en tvivelaktig filur vid namn Nick Fisher av hejdukar utsända av gangsterbossen "Chefen" (Morgan Freeman). Fisher var skyldig Chefen en massa stålar, men skulden kan skrivas av om Slevin tar död på sonen till den rivaliserande gangstern "Rabbin" (Sir Ben Kingsley). Ett par timmar senare hämtas dock Slevin upp av Rabbins mannar, som även de tror att han är Nick Fisher. Rabbin, som sitter i sitt skottsäkra torn mitt emot Chefens, vill ha sina pengar han med, och plötsligt har Slevin lite fler problem än när han vaknade. I bakgrunden lurar yrkesmördaren Goodkat (Bruce Willis), som verkar spela ett dubbelspel och är ute efter att döda Slevin...

Ett imponerande gäng av stora skådespelare har de slängt in här, men valet att låta mesen Josh Hartnett bära upp huvudrollen är bara sorgligt. Han får mest på käften egentligen, både av de rivaliserande gangstrarnas utsända och av polisen. Frågan är dock om det hade blivit bättre med nån annan i den rollen. För det här känns inte så värst nyskapande, i synnerhet inte då man tänker på att Bruce Willis gör samma roll i den här filmen som han gjorde i Last Man Standing för tio år sen. Han hoppar in mellan två rivaliserande gäng och lurar skjortan av dem genom simpla lögner. Sedan ser han så oberörd, men samtidigt så överlägsen, ut som bara Bruce Willis kan göra. Blä.

Någonstans fram emot slutet ska man nog bli förvånad över en och annan vändning i storyn, men även mina småkusiner skulle nog snabbt kunna räkna ut hur det ligger till. Filmskapare som idiotförklarar sin publik och ska visa allt på ett så pedagogiskt sätt borde byta strategi och lägga sin energi på att göra nåt mer kreativt istället. När jag i slutscenen håller på att få se hur det går för person X och Y och avbryts av ännu en av säkert 50 flashbacks så blir jag bara irriterad. Inte bryr väl jag mig om hur det gick till när de träffades. Och ska det visas i ett slött tempo till slö musik i scener som egentligen inte tillför något mer än ett svagt "Jaha, och?" så känns det bara tråkigt. Och det händer gång på gång.

Sedan har de öst på med Tarantino-inspirerade dialoger som bara blir förvirrande, och det märks att de försöker göra allt lite extra coolt och skapa någon ny sorts stil. Det är möjligt att det går hem hos andra. Själv tycker jag bara att spektaklet känns gammalt, krystat och alltför stiliserat.

Av Mattias Backström