Lost in Translation

Lysande film som
behöver lite betänketid

"Lost in translation" tar lite tid på sig. Visst, den bjuder på en hel skratt när japansk och amerikansk kultur möts, men det är när man börjar tänka efter som den här filmen verkligen lyfter. Lysande, tycker vår recensent.

Bob Harris är trött. Han är trött på sin fru och sin villa. Han är trött på det liv han lever. Nej, han är inte självmordsbenägen men riktigt, riktigt uttråkad. Det brukar kallas "kris" av något slag och i hans fall antagligen en 50-årskris.

För att få en paus från detta reser Bob till Tokyo där han har fått ett uppdrag. Han ska medverka i en reklamfilm för whisky och för detta få en summa av två miljoner amerikanska dollar. Bob är nämligen stor amerikansk skådespelare, men på senaste tiden har inte anbuden precis haglat över honom.

Tokyo består i det här fallet av ett lyxhotell där Bob tillbringar dagarna i poolen och kvällarna i baren. Där träffar han den unga amerikanskan Charlotte. Hon är där eftersom hennes man fotografen är i Japan för ett stort jobb. Charlotte har absolut ingenting att göra i Tokyo och fördriver dagarna med att leka turist. Hon är också riktigt, riktigt uttråkad. Antagligen 20-årskris.

Tillsammans upptäcker de att det finns människor runt omkring dem som man kan, åtminstone, försöka prata med. Framförallt upptäcker de dock varandra. Men vad kan en 20-årig kvinna ha tillsammans med en 50-årig man? Svaret tycker de flesta är givet och väntar och väntar och väntar på det. Svaret kommer, men det är mycket mer intressant än väntat.

"Lost in translation" är en bitvis mycket lågmäld film, som låter betraktaren tänka efter - "varför händer det inget" kanske någon tänker. Men den bjuder också på en hel del komik och sammantaget, efter en stunds betänketid, är den helt enkelt lysande.

Av Esbjörn Guwallius