Linas kvällsbok

Befriande tonårskomedi

Åh vad det är skönt att inte vara en osäker 15-åring längre! Så känner nog de flesta, och om inte så är ”Linas kvällsbok” en utmärkt påminnelse om det. Emma Hambergs succéroman är besvärande träffsäker och bjuder på såväl igenkännande skratt som pinsamma minnen.

15-åriga Lina Berglund är allt som börjar på O – okysst, oskuld, osnygg, ja listan är lång. Men nu är det sista terminen i nian och nu ska något hända!

Nog händer det saker, Lina och bästisarna Carro och Thea festar, super och träffar killar. Den snygga, populära och äldre Danne blir förstjust i Lina och de två börjar träffas, så snart ska hon väl vara av med alla dessa o:n. Om det inte bara varit för töntiga Ivar som går i sjuan. Han som spökar i Linas drömmar trots hennes ihärdiga försök att intala sig själv att han är en barnunge och en tönt. Det blir en vårtermin hon sent ska glömma och träffsäkerheten är nästan smärtsam.

Trots de många igenkännande skratten finns det också en känsla av obehag, för precis sådär var det ju. Det känns på något sätt befriande med en romantisk tonårskomedi som är allt annat än vad de brukar vara. Inga försköningar, inga moralpredikningar eller klichéer, utan bara en väldigt naken, i dubbel bemärkelse, berättelse om hur härligt och hemskt det är att vara tonåring. Jämfört med alla outhärdliga amerikanska varianter på detta tema så är det här fräscht, uppiggande och riktigt kul.

Skådespeleriet är det däremot lite si och så med. Ungdomarna är överlag helt okej men väldigt ojämna. Den enda som är helt igenom lysande och totalt trovärdig är Mylaine Hedreul som gör huvudrollen som Lina på ett otroligt övertygande sätt. Hon bär det mesta av storyn själv och gör det fantastiskt bra, så bredvid henne blir de andra karaktärerna okej och trovärdiga de också. Och har man innan filmen minsta ångest över att man håller på att bli vuxen, så kan jag garantera att man lämnar salongen med en ofantlig känsla av lättnad över att tonåren är passerade. För alla tonåringar kommer filmen att bjuda på många igenkännande och pinsamma skratt.

Av Malin Allerman