Leo

Nervigt om hämnd
och kompisskap

Josef Fares film Leo inviger den 18:e upplagan av Stockholms filmfestival. Det är en våldsam film om ett ungt par, som skadas svårt efter en fest. Händelsen blir början till en hämndresa, som först känns trovärdig, men som sedan barkar iväg utan sans. Fares fjärde spelfilm är en mörk historia om revansch och om kompisar som ställer upp. Tyvärr blir det mesta yta.

Josef Fares har skrivit manus, regisserar och spelar även en av de bärande rollerna. Och gör det med den äran. Filmen har intensitet och tappar inte tråden. Manus känns rakt och äkta. Det är blodigt och rått. Filmen lever stundtals farligt nära actionrullen, men lyckas ändå hålla en egen profil. Den upplevs som dokumentär med fri kamera och oteatrala repliker och det imponerar. Men det psykologiska spelet blir fyrkantigt. I filmens idylliska intro tycks Leo vara en glad ung man med söt flickvän. Hans mentala utveckling efter det oprovocerade våldet är dramats kärna och filmens bärkraft. Men hämnden blir besatthet och Fares fastnar i yttre skeenden, i våldet och strategin till uppgörelsen. Det gör Leo till en platt och ganska ointressant person. En mer nyanserad skildring av den unge Leos person hade givit filmen större innehåll. Nu stannar det på nivå knytnävar, pistoler och bioblod.

Skådespelarna Leonard Terfelt gör titelrollen som den besatte Leo, och Shahab Salehi jämte Fares de goda vännerna. Fares pappa spelar Fares pappa. Alla agerar utmärkt och övertygande. Ljudet är klart och musiken suggestiv med entoniga körstämmor och basstråkar. Färgsättningen påminner om 60-70-tals korniga, brungula filmkopior och gör sig ganska bra här.

Fares har lyckats fånga upp och bruka tidens aktuella ämnen och filmspråk. Allt ligger politiskt rätt i tiden, särskilt hans första filmer. Hans anspråkslösa framtoning övertygar mig inte riktigt. Fares är en modig, visionär filmskapare, som använder sig själv optimalt, sitt ursprung och sina erfarenheter till att bygga dramer och det är styvt. Det går hem hos beslutsfattarna i det svenska filmlandskapet, som, helt rätt, vill gynna det mångkulturella samhället och integrationen och dess svårigheter.

Men filmen Leo har ändå rasistiska tendenser. Offret är ljusblond, svensk, men bovarna är mörka med accent. Skurkarna är också framgångsrika med tjusiga bilar och vräkiga hem och med en brutal mansbild. Man kan ana att olika sociala klasser bland invandrare inte är helt oproblematiskt. Det har Fares också förstått att använda sig av.


Av Jan-Eje Ferling