Layer cake

Snyggt och smart
om gangsterhierarki

Daniel Craig spelar en namnlös knarklangare som det går bra för tills den dag han bestämmer sig för att dra sig tillbaka. Hans uppdragsgivare och boss, Jimmy Price, förklarar att det är omöjligt att gå i pension i deras bransch och sedan ger han honom ett ovanligt uppdrag. Spännande och nervkittlande, enligt vår recensent.

Craigs karaktär ska hitta den unga kvinnan Charlotte. Charlotte är dotter till Jimmys vän Edward. Detta blir början på en komplicerad härva i Londons undre värd, där alla blåser alla och få egentligen litar på varandra.

Närmare än så tänker jag inte beskriva handlingen, mest för att det är omöjligt utan att krångla in sig bland alla gangsters av varierande grad som förekommer i Layer cake. Här finns allt från den småkriminella knarkaren i adidasoverall till den stenhårda bossen i dyr kostym.

Alla försöker de undvika att bli blåsta samtidigt som de blåser alla andra. Det låter lite rörigt och det är det också emellanåt. Jag hänger inte med i alla vändningar men det gör inte så mycket för det är ändå spännande och nervkittlande. Daniel Craig är hur cool som helst, men med sympatiska drag. Hans kompanjoner, Gene (Colm Meaney) och Morty (George Harris), är två tuffingar men de är även lojala.

Överlag tycker jag att skådespelarna känns övertygande och att de agerar med både förnuft och känsla. En av de första sakerna som slår mig i inledningen av filmen är hur snyggt och smart filmad den är. Med genomtänkta övergångar förflyttas vi smidigt mellan de olika karaktärerna och det känns väldigt bekvämt för mig som betraktare.

Matthew Vaughn, som tidigare producerat Snatch och Lock, Stock and Two Smoking Barrels, har regisserat Layer cake. Jag kan se likheterna mellan de tre filmerna men det finns en väsentlig skillnad. Layer cake är en allvarligare film eller kanske snarare en film som inte har som ambition att roa på samma sätt.

En del kommer säkert att sakna den galna humorn från Snatch men Layer cake försöker inte vara något annat än sig själv. Jag tycker att det räcker långt, eller åtminstone till en tumme upp.

Av Elin Gunnarsson