Lake Tahoe

Högklassigt medelklassdrama

En film om det minst sagt udda, men ack så viktiga ämnet: mexikansk bilreparering.

Nej, filmen handlar inte explicit om mexikansk bilreparering. Det var ett skämt. Filmen handlar om Juan som har kört in i en lyktstolpe med sin pappas bil, och måste reparera den utan att det kostar alltför mycket. Alltså vidrörs ämnet mexikansk bilreparering, men inte särskilt djupgående. Många hade förmodligen tyckt att ett ämne som bilreparering inte hade något att göra på vita duken, de vill istället ha bilar som tror att de är robotar eller en Vin Diesel som använder sin bil för att imponera på storbystade damer. Ett ämne som bilreparering är nog inte särskilt uppskattat bland massan. Inte för att ”Lake Tahoe” kommer bli det heller.

”Lake Tahoe” är Fernando Eimbckes andra långfilm. Hans debutfilm ”Temporada de patos” kommer att släppas på biograferna senare i år. I ”Lake Tahoe” har Eimbcke arbetat fram ett ännu långsammare tempo och en än mer statisk kameraföring än i ”Temporada de patos”. De flesta scenerna består av en helbild där karaktärerna oftast hinner både komma in och gå ut ur bild innan det klipps. Man kan dra paralleller till både Jim Jarmuschs ”Permanent vacation” och till Béla Tarrs hela oeuvre.

Juan är en klassisk karaktär som precis som Jarmuschs Allie rör sig i en drömliknande tillvaro på jakt efter något eller inget. I ”Lake Tahoe” söker Juan efter en reservdel till den trasiga bilen. Detta sökande leder till att han stöter på andra karaktärer som han tvingas interagera med. En karaktär vill ligga med Juan och en annan vill se på Bruce Lee-filmer med honom. En tredje vill att Juan ska gå ut med hans hund. Vi skulle kunna kalla det för ett medelklassdrama. Inte för dramat är av en lägre klass (snarare tvärt om), men för att filmen tar upp medelklassens problem.

I en tid där inte bara maten, utan även kulturen ska intas snabbt kan det vara skönt när någon sänker tempot så att man ser vad som egentligen visas på bild. I detta fall tenderar det dock att bli lite glättigt och sentimentalt, men man märker att så fort Eimbcke har växt ifrån de hippa barnsligheter han ägnar sig åt i ”Lake Tahoe” har vi mycket att se fram emot.

Av Stephan Ramstedt