Lady Vengeance

Hämnden kommer gående
i en ängels skepnad

Old Boy, Chan-Wook Parks andra film i hämndtriologin, gjorde succé för två år sen. Nu kommer alltså den sista delen, Sympathy for Lady Vengeance, den kvinnliga motsvarigheten till de båda föregångarna.

Geum-ja är inte enbart den vackra kvinna hon ser ut att vara. Inspärrad i fängelse i tretton år för ett brott hon inte begått, har hon haft gott om tid att i detalj planera sin grymma hämnd. Hon växlar mellan att vara den änglalika vännen och den farligt sluga hämnaren. Men hon bär inte bara på en vilja att hämnas, utan också på en stor sorg. Stark och sårbar. Ängel och häxa. Definitivt inte en kvinna du vill ha som din fiende. Lee Young-ae, lyckas med att gestalta den mystiska Geum-ja, med små nyansskillnader på ett mycket övertygande sätt. Hon är helt fantastisk.

Likheter med Hämnarens resa och Old boy, som det enorma hämndbegäret, fångenskap och kidnappning, är självklara. Dessutom medverkar faktiskt båda hämnarna från Old Boy i denna film. Jag var dock beredd på att Park skulle leka mer med vem som egentligen är hämnaren. Men medan konflikten i de tidigare filmerna är mellan två män som möts i en slutlig duell, är det i Lady Vengeance en ensam kvinnas hämnd som står i fokus. En hämndlysten kvinna, som är varken mesig eller förutsägbar, utan komplex och trovärdig. Det är starkt och vackert. Till skillnad från de tidigare filmerna handlar Lady Vengeance också om försoning, och om hämnden kan vara en väg att nå detta.

Jag gillar hur Park konsekvent leker med motsatser i denna film. Huvudkaraktären är iskall och mjuk, stark och sårbar på samma gång. Hämnd och försoning. Allt är inte bara svart eller vitt. Synder kräver gottgörelse.

Sympathy for Mr Vengeance var bra. Old Boy var mycket bättre. I Lady Vengeance fullbordar regissören sin trilogi med den mest klockrena filmen av de tre. Filmen är cool på ett vackert sätt och gör en djupdykning i själva temat hämnd. Här går Park till botten med ämnet i en film som blir en diskussion om hämnd, skuld och försoning. Berättarmässigt slår den också de båda tidigare filmerna med skickliga tillbakablickar. Påminner inte helt oväntat om Quentin Tarantinos Kill Bill, men går ett steg längre genom den diskussion den skapar.

Chan-wook Park bjuder på en magisk filmupplevelse, som inte bara får en att njuta under tiden, utan stannar i tankarna långt efter att man lämnat salongen. Hämnden kommer gående i en ängels skepnad, en ängel med röd ögonskugga. Stark, vacker och brutal. Så bra att jag saknar ord. Det här är en film du inte får missa!

Av Caroline Aflalo