Kung Fu Panda

Hong Kong-estetik i
den animerade världen

Kung Fu Panda är sommarens animerade film på bio. Det är en tecknad Jackie Chan-rulle med fart och fläkt, som dock blir lite väl brutal.

Pandan Po lagar nudlar i sin fars restaurang. Han är ämnad att ta över företaget men har betydligt mer högtflygande drömmar, Po vill bli kung fu-mästare.

I en urgammal ritual för att få fram den som ska försvara staden och bli den nya “Drakkrigaren”, får han helt oväntat och som en blixt från klar himmel chansen att bli den han drömmer om. Po råkar bli fel panda på fel plats och utses av den allvetande mäster Oogway till den nye mästaren.

Det blir mästare Shifu som ska lära upp Po inför det stundande slaget mot den ondskefulla Tai Lung, en förrymd fånge på väg mot staden för att hämnas sin forne mästare. Shifu och hans lärjungar, kallade “De fruktade fem”, tar emot Po med minst sagt ljummen entusiasm och inte ens Po tror på sig själv. Hur ska han hinna bli den mästare som krävs för att stoppa Tai Lung och hur ska Po lyckas vinna respekten hos Shifu, ”De fruktade fem”, sin far och inte minst sig själv.

Dreamworks har gjort sin mest våldsamma film hittills i “Kung fu panda”. Det är få klipp i filmen där ingen slåss och jag kan tycka att en trettonårsgräns vore på sin plats. Det känns som man gjort en Jackie Chan-film och sedan animerat den. Allt görs med en lättsam ton och går aldrig riktigt över gränsen till att bli blodigt och allmänt otrevligt, men jag tycker att det ligger i överkant för att vara en film riktad till barn.

Förutom det är filmen en riktig pärla. Jag har alltid varit svag för Dreamworks animationer och “Kung fu panda” gör mig inte besviken, tvärtom. Estetiken är lånad från diverse Hong Kong-rullar och det är inte långt till en film som “Hero”, i vissa scener, när man ska beskriva skönheten i miljön. Mycket slowmotion, mycket flyga högt över taken och detaljrikedomen i karaktärerna är enastående. Filmen blir sevärd enbart för att beundra den tekniska skickligheten.

Rösterna görs utav bland andra Dustin Hoffman (Shifu), Jack Black (Po) och Angelina Jolie (tigrinnan i de fruktade fem). De gör sitt jobb väl. Den ständigt underliggande humorn blandas med disney-filosofi och utan att utmärka sig alltför mycket sätter filmen sina spår. Man känner helt klart, när man är på väg hem efter filmen, lusten att volta över bilarna på gatan, ta hela rulltrappan i ett steg och snurrsparka de sega människorna i tunnelbanan. Klart godkänt!

Se vår TV-intervju med Jack Black i Cannes – Klicka här!

Av Jonas Appelberg