Jorden runt på 80 dagar

Platt när Coogan
åker jorden runt

Jules Vernes kända historia har berättats många gånger i olika tappningar. Nu är det dags för en stor Hollywood-filmatisering. Igen. För redan 1956 gjorde Michael Anderson en mastodontrulle efter boken. Då med David Niven i huvudrollen som Phileas Fogg. Den här gången blir det Steve Coogan som får ta sig an uppdraget att åka jorden runt på 80 dagar. Trots den brittiska skådespelaren i huvudrollen och Jackie Chan som hans betjänt Passepartout är det här 100 procent Hollywood. Tyvärr, skriver vår recensent.

Storyn går ut på att den engelske uppfinnaren Fogg ska ta sig jorden runt på 80 dagar. Han gör detta för att vinna ett vad. Med sig har han sin betjänt Passepartout. Under resan stöter han givetvis på diverse äventyr och blir dessutom direkt motarbetad av sin nemesis Lord Kelvin. Förutom den trogna betjänten finns snart även en vacker fransyska med på resan. En annan följeslagare är den något dumma Inspector Fix, en korrupt polis som anlitats av Lord Kelvin för att förstöra för Fogg och hans sällskap. Det slutar dock alltid med att Fix, som spelas av Ewen Bremner, åker på spö på ett eller annat sätt. Fix återkommande misslyckanden är ett av de roligare inslagen i filmen.

Det finns flera små humoristiska inslag i filmen. Tyvärr räcker det inte för att lyfta hela det här jorden-runt-äventyret till ett positivt betyg. Det här är en bisarr blandning av barnfilm och äventyr för de vuxna. Coogans nerviga rolltolkning tillsammans med cameos och små roller med John Cleese, Luke och Owen Wilson, Arnold Schwarzenegger, Kathy Bates, Rob Schneider med flera gör att en del av mig faktiskt vill gilla Jorden Runt på 80 Dagar. Men inte ens den mer godvilliga delen av min personlighet kan se förbi allt töntigt dravel som historien där Jackie Chans Passepartout måste åka till Kina för att lämna tillbaks en Buddhastaty som stulits från sin hemby. Dessutom blir det här aldrig spännande.

Det är inte positivt när en dyr äventyrsfilms största behållning är små cameoroller eller hur brittiska veteranen Jim Broadbent i sin roll som Lord Kelvin uttalar meningen "Lysande Lord Salisbury, jag ska döpa en biffrelaterad maträtt efter dig". Allt det som vi borde bry oss om, handlingen, huvudkaraktärerna, kärlekshistorien mellan Fogg och fransyskan känns helt platt. Hyr istället versionen från 1956 eller varför inte någon av Star Wars-filmerna eller Sagan om Ringen-filmerna för att få lite välgjord eskapism.

Av Fredrik Asplund