Johan Falk – Gruppen för särskilda insatser

En bagatell till action

Anders Nilssons fjärde Johan Falk-rulle är en besvikelse med svajande skådespel, svag dialog, ett ansiktslöst persongalleri och med actionsekvenser som inte håller måttet.

Kompetenta svenska actionregissörer växer inte på träd. Förutom Björn Stein och Måns Mårlind, regissörsduon som med sina stora visioner tagit sig ända till Hollywood, kommer jag bara på en nu levande filmregissör och det är Anders Nilsson. Redan med förstlingsverket ”Noll tolerans”, första delen i polisserien om Johan Falk, visade han prov på stor talang och levererade en både smart, intensiv och fartfylld action. Uppföljarna ”Livvakterna” och ”Den tredje vågen” klargjorde bara saken att Anders Nilsson är en actionman väl värd att hålla ögonen på. Nu har herr Nilsson och company slagit på stort och planerar spela in hela sex Johan Falk-filmer, varav nu bioaktuella ”Johan Falk – Gruppen för särskilda insatser” är den första.

Johan Falk (Jakob Eklund) har efter några år på Europol i Haag återvänt till Sverige och sin kära hemstad Göteborg. Hans nya jobb är som SWAT-liknande polis i GSI, Gruppen för särskilda insatser. Den specialiserade polisstyrkan tar hand om den allra grövsta brottsligheten, oftast med strålande resultat. På kortast möjliga tid har de slutfört samtliga tilldelade uppdrag. Vad är hemligheten?

Falk börjar med tiden han arbetar där bli allt mer misstänksam och rätt snart dyker den brutala sanningen upp. Deras metoder är, för att inte avslöja för mycket, tvivelaktiga. De gör vad som helst för att nå dit de vill och därmed är den annars så änglalika polisen inte alls lika änglalik längre.

Tillbaka till regissör Anders Nilsson, Sveriges actionman. Till trots hans känsla för spänning, har han som filmskapare en del att jobba på. Han är dålig på både historieberättande och personporträtt. Samtliga personer i GSI är i stort sett ansiktslösa. Fastän persongalleriet är stort får man inte något som helst grepp om karaktärerna. Värst av allt är att man nu efter fyra filmer inte alls lärt känna Falk. Säga vad man vill om Beck-filmerna, de må vara intetsägande men karaktärerna är långt ifrån opersonliga. Detta på grund av vardagsskildringarna. Denna del uteblir helt i GSI. Vidare är dialogen bristfällig och skådespelet svajande då man hör hur de läser direkt ifrån manus.

Actionmomenten håller inte alls samma klass som i ”Livvakterna” och ”Noll tolerans”. Av scenerna finns endast en riktig nagelbitare, en intensiv katt-och-råtta-lek polis och några knarklangare emellan.

Som grädde på moset har vi slutet. Det är en riktig antiklimax, odramatiskt och bara för enkelt. Förklaringen är enkel. Filmen är i sin helhet främst tänkt som inledning till de nästkommande fem. Men en film, oavsett om den är en del av en serie eller ej, måste kunna stå på egna ben. Det kan inte GSI.

Anders Nilsson, skärp dig. Jag har förhoppningar inför nästkommande filmer då premissen är intressant med mullvadar inom polisen. Men tills vidare får vi hålla till godo med GSI, en underhållande men ack så otillfredsställande bagatell till actionfilm.

Av Petter Stjernstedt