Invictus – De oövervinneliga

En annorlunda “Clintan”

Clint Eastwood har regisserat sin simplaste och kanske muntraste film hittills. Stjärnskådisar som Morgan Freeman och Matt Damon är bra men deras prestationer kommer i skymundan i en film som bäst kan beskrivas som ett historiskt dokument av en avgörande period i det “nya” Sydafrikas historia.

 “Invictus” är, precis som många andra filmer som skildrar stora idrottshändelser, en ganska typisk solskenshistoria. Mandela ser möjligheterna att använda The Springboks (Sydafrikas rugbylandslag) som en politisk enande symbol och det stundande världsmästerskapet som en ypperlig chans att visa omvärlden att ett nytt Sydafrika slagit rot. Detta trots att landslaget bara har en svart spelare. Det är ett givande och tagande där Mandela behöver en framgång för The Springboks i sina politiska ambitioner och rugbylandslaget å sin sida behöver en enad hemmanation som stöd för att lyckas i VM. Historien, som utspelar sig i tidigt post-apartheid Sydafrika, känns dock inte särskilt gripande i den här filmen, till stor del beroende på att de sammanknutna framgångarna mellan The Springboks och Sydafrika som land är alldeles för övertydliga.

Oscarnominerade Morgan Freemans Mandela är långt ifrån lika bra som Dennis Haysberts dito i “Farväl Bafana” men trots det är prestationen närmast lysande. Detaljrikedomen i Mandelas beteende, som hans beskedliga taltakt, fångas på ett strålande sätt av Freeman. Tyvärr känns de monotona monologerna stundtals lite högtravande och blasé i en film där varken Freeman eller Damon (som spelar lagkaptenen i rugbylandslaget) tillåts ta tillräckligt stor plats för att verkligen glänsa.

Filmens stora, och kanske enda riktiga, svaghet är de återkommande tv-reportagen om allt från politik till reportage från rugby-VM. Inslagen stolpar upp viktiga händelser utifrån vilka karaktärerna sedan agerar. Det här är ett ganska fantasilöst och synnerligen tråkigt sätt att föra historien vidare.

“Invictus” kan inte reduceras till en sportfilm – alldeles för lite möda har lagts ned på att skildra dramatiska matchsekvenser för det, eller till en biopic om Mandela då syftet inte är att göra en djupdykning i Mandela som person, som i ovanstående “Farväl Bafana”. Kvar är en något opersonlig och för “Clintan” okaraktäristisk film som mest känns som en avskalad historisk återgivning utan udd. Det är inte dåligt, men det är inte särskilt bra heller.

Av Oscar Krooni