Illusionisten

Förtrollande illusioner

Den här fint paketerade pralinen till film, med Edward Norton som illusionisten Eisenheim, är en riktigt trevlig bekantskap. Dessutom skiljer den sig tillräckligt mycket från en viss annan film om trollkarlar för att göra den värd ett besök.

När jag slår mig ned för att se The Illusionist är jag trött och har en dundrande huvudvärk, inte de bästa förutsättningar för att njuta av en film. Men när de vackra förtexterna rullar ackompanjerat av den extremt vackra filmmusiken signerad Philip Glass, förstår jag att det kommer att bli en behaglig bioupplevelse.

I sekelskiftets Wien förundrar den skicklige illusionisten Eisenheim (Edward Norton) sin publik med fantastiska trollkonster. Hans rykte sprids snabbt och snart förärar kronprins Leopold (Rufus Sewell) hans föreställning med ett besök. När Eisenheim ber publiken om en frivillig för ett trick föreslår Leopold att hans fästmö Sophie (Jessica Biel) ska gå upp på scenen. Det är något han ska komma att ångra, för väl på scenen känner Eisenheim igen Sophie som sin gamla barndomskärlek. Resultatet blir ett dramatiskt triangeldrama på hög nivå. Snart sätter Prins Leopold sin favoritpolis inspektör Uhl (Paul Giamatti) på att bevaka Eisenheim.

Den som har sett The Prestige förstår säkert att den har ett och annat gemensamt med den här filmen, båda handlar om intrigerande magiker och utspelar sig runt sekelskiftet. Men The Illusionist är en mer traditionell och rakt berättad film vilket på ett sätt är lite befriande.

Filmen utspelar sig till största delen i Wien och staden är vackert avbildad med en imponerande detaljrikedom. Det känns uppfriskande efter alla historiska Hollywoodfilmer som utspelar sig antingen i dimmiga London eller i New York. Även om historisk korrekthet inte står högst på regissören Neil Burgers agenda så spelar det ingen roll, han har lyckats med att förmedla en passande känsla i miljön.

Skådespelarna är bra rakt igenom utan att för den delen vara fantastiska. Edward Norton är mycket bra som illusionisten, han får en mänsklig sida som gör att man faktiskt känner med honom. Paul Giamatti och Rufus Sewell får bägge ta ut svängarna lite mer och ser ut att njuta av det. Även, den i sammanhanget något otippade, Jessica Biel är bra.

Det enda jag egentligen kan klaga lite på är sättet som Eisenheims trick presenteras på. Man har valt att använda sig av fotorealistisk CGI för att förundra även biopubliken. Det fungerar ibland, men ibland blir det för mycket av det goda och hans trollerier känns då bara orimliga och platta.

Det får dock ses som en petitess i sammanhanget, The Illusionist är en bra och dessutom vackert fotad film.

Av Nils Karlén