I skuggan av värmen

Vågad och närgången debut

Beata Gårdeler långfilmsdebuterar med ett realistiskt och tungsint drama om drogmissbruk och gränslös kärlek, som med stor trovärdighet visar svårigheterna med att ta sig ur ett beroende.

Beata Gårdelers ”I skuggan av värmen”, baserad på Lotta Thells storsäljande bok, är som förstlingsverk inte alls så pjåkigt. Det är en välskriven historia, som inte stressar sig fram utan låter saker få ta tid. Men frågan är vad filmen hade varit utan the rising star, stjärnskottet Malin Crepin.

Hon övertygar i rollen som Eva, en kvinna som sedan 14 års ålder är beroende av heroin och droger. Men Eva blir aldrig någon karikatyr av den typiska drogmissbrukaren. Istället gestaltar Crepin henne som en stark, självständig kvinna som arbetar som väktare och på fritiden gillar att softa framför tv:n med hunden. Men bakom fasaden gömmer sig en ihålig, trasig kvinna som inte kan motstå heroinet. Ett litet ljus tänds dock för Eva när Erik, polisen, kommer in i hennes liv. De blir kära och inleder ett förhållande och Erik försöker hjälpa Eva ur drogträsket, något som visar sig vara lättare sagt än gjort.

Stark realism har detta kärleksdrama om en kvinnas hårda kamp mot drogerna. Regissören Beata Gårdeler har gjort en vågad, närgången film som inte avviker när det börjar bli för allvarsamt. Däremot uteblir det emotionella för mig. Eva och Erik är tämligen själlösa och tråkiga karaktärer som aldrig riktigt får några mänskliga gestaltningar. Dialogen dem emellan lämnar också en del att önska.

Till trots är ”I skuggan av värmen” en stark debut. En tungsint film som lyckas väl med att belysa svårigheterna att ta sig ur ett beroende och hyllar den gränslösa kärleken som övervinner allt. En Guldbaggenominering för Gårdeler är inte omöjligt och för miss Crepin given. Tillsammans med Noomi Rapaces klockrena tolkning av Milleniumseriens udda fågel Lisbeth Salander gör Malin Crepin som Eva den bästa kvinnliga rollprestationen för året.

Av Petter Stjernstedt