Hostel 2

Nya besökare på tortyrhotellet

Tre unga kvinnor åker iväg till ett spa i Slovakien för att njuta av en skön semester. Istället får de lida – i ordets mörkaste och mest fruktansvärda bemärkelse.

För något år sedan kom Hostel, en skräckfilm om tre unga backpackers som blir lurade till ett hostel i Slovakien bara för att säljas som tortyrobjekt till rika psykopater med blodhundstatueringar. Nu kommer del två som handlar om samma sak förutom att det den här gången är tre unga kvinnor som ska få skrika av skräck då deras kroppsdelar blir avknipsade, sönderskurna eller tömda på blod. På tidningarnas annonser varnas känsliga tittare, men trots att jag faktiskt räknar mig själv som en sådan måste jag säga att jag överlevde pressvisningen utan några bestående men.

Ettan byggde på en intressant idé och var sevärd men tvåan är, som det tyvärr brukar vara med uppföljare, sämre. Den känns förutsägbar och inte alls speciellt skrämmande. Trots att alla ingredienserna som bör ingå i ett klassiskt skräckfilmsrecept finns där – motorsågar, yxor, knivar, blodtörstiga hundar, klaustrofobiska källarrum och snygga tjejer – lyckas regissören Eli Roth inte koka ihop något mästerverk. Kanske är det så att han följer receptet alltför noga och missar den där magiska hemliga ingrediensen som ger en film eget liv. Manuset är inte det bästa och hänger inte alltid ihop samtidigt som det ibland känns som om det förklaras lite väl mycket.

Trots att skräcken inte lever upp till förväntningarna finns det några små ljusglimtar som till stora delar bygger på humor och girlpower. Scenen med småbarn som spelar fotboll med ett avhugget huvud har glimten i ögat, och då en av bödlarna får sin allra manligaste kroppsdel avknipsad känns det lite som att titta på nån gammal rape-revengefilm. Om det är avsiktlig humor eller någonting som bara jag uppfattar är dock oklart.

Avslutningsvis måste jag säga att jag kanske har varit lite väl sträng mot den här filmen. Den är varken sämre eller bättre än de flesta medelmåttiga skräckfilmer och duger helt okej som lite vardagsskräck en kväll. Även för folk som likt undertecknad har lite mer känsliga nerver.

Av Natalie Petryk