Happy feet

Pingvinmusikal med
många budskap

Den lille glade pingvinen Mummel älskar, till skillnad från sina kompisar, att steppa. Pingviner ska istället vara duktiga på att sjunga, för utan sång får de sig aldrig en hjärtepartner. De konservativa gamla ledarpingvinerna fryser ut Mummel totalt på grund av de sprittande fötterna och det tisslas och tasslas så mycket om honom att till och med hans föräldrar blir övertygade om att han inte hör hemma i kolonin.

En dag stöter Mummel på îDe fem amigosî, fem små latino-pingviner vars glada inställning till coola rytmer blir hans räddning. I grannkolonin får han en fristad och blir för första gången älskad och accepterad. Han vill ändå tillbaka till sin egen koloni, där den vackra flickpingvin han hållit kär sedan barnsben finns. Men det är lättare sagt än gjort att få henne på fall, då hon är den mest skönsjungande flickan i kolonin och enbart verkar bry sig om killar som kan sjunga.

En rolig film om glada pingviner som dansar, sjunger och har det bra. Det är intrycket man kan få om man ser trailern eller den glada bioaffischen. Visst, den är jätterolig, men man får kanske höja ett varnande finger ändå. Hela konceptet med att pingvinerna ska sjunga är för att de ska kunna hitta en partner och para sig, och det blir en hel del sexuella anspelningar och snack om att man tvunget måste hitta sig en partner här i livet. Många av de välkända låtar som sjungs i denna musikal-liknande film har en klart sexuell underton –parningsdanser och sexställningar är insmugna lite här och var. Kanske inte så farligt, kan tyckas, men det är bara början.

Ett genomgående tema blir även bristen på fisk, och när Mummel blir förvisad från kolonin beslutar han sig för att ta sig ett snack med de otäcka jordvarelserna som gör livet surt för pingvinerna. Efter en oerhört snygg och fartfylld första halva blir resten av den alldeles för långa filmen mest till en tung och ledsam historia om hur îutplånarnaî jagar valar, tar upp tonvis med fisk, skräpar ner i naturen och gör djur i fångenskap korkade utan någon som helst livsgnista. Det hela mynnar ut i ett pinsamt îrädda-miljön-innan-det-är-för-sentî-budskap som påminner om de utläggningar man ofta kan hitta i miljökämpen Steven Segals B-filmer. Komedin kommer av sig totalt, och det känns inte direkt som en barnfilm längre.

Troligen uppfattar inte barnen hela mobbningskonceptet och de sexuella, politiska och religiösa referenser som man här blir överöst med. Det känns dock som om filmskaparna döljer en hel del tunga budskap bakom en söt fasad och sedan tar bort masken efter två tredjedelar in i filmen för att skrämmas och få alla att vilja bli miljökämpar. Happy Feet har redan blivit en stor hit i USA, men med den konservativa syn de har på sex och religion där borta höjs nu redan fler och fler kritiska röster mot filmen. Med vår lite mer öppna syn på ovan nämnda ämnen kanske filmen fungerar bättre som barnfilm här i vårt land.

Men ni föräldrar där ute bör nog vara förberedda på att era barn vill gå med i Greenpeace så fort de har kommit hem från biografen. De kommer dessutom att vägra äta fisk framöver, och sportlovsveckan kommer familjen nog att få tillbringa i Antarktis i jakt på dansande och sjungande pingviner.

Av Mattias Backström