Hälsningar från skogen

Poetisk realism

“Hälsningar från skogen”, regissören Mikel Cee Karlssons debutfilm, har ett av årets mest intressanta persongallerier. Men fnisset fastnar i halsen.

Med kritikersuccéer som “De ofrivilliga” och “En enastående studie i mänsklig förnedring” i bagaget upplever produktionsbolaget Plattform en inom svensk film sällan skådad högkonjunktur. Det senaste alstret är regidebuterande Mikel Cee Karlssons dokumentär “Hälsningar från skogen”.

I fyra års tid har Karlsson dokumenterat i och kring sin hembygd i det halländska inlandet. Här finns både barnfamiljer, pensionärer och de obligatoriska småstadsoriginalen. Vi möter bland andra Guldkungen, byfånen i toga som alla skrattar åt. Vi möter också det stillsamt sammanväxta paret Hans och Gun-Britt, som ägnar sig åt metodiskt trädgårdsarbete samtidigt som problemen skymtar bakom den välkrattade fasaden.

En av de mest signifikanta aspekterna av “Hälsningar från skogen” är att de huvudsakliga intrigerna skapas i vad vi inte får se, snarare än i materialet som faktiskt visas. Det saktmodiga tempot utgör en poetisk ram till den undertryckta tristessen och oron, och även om den märkligt urusla bildkvaliteten drar ner stämningen ett par pinnhål skapas en miljö som är både intim och ödesmättad.

Som en “Plötsligt i Vinslöv” utan lyteskomik eller som en “Farväl Falkenberg” med en Roy Anderssonsk blick för detaljer är “Hälsningar från skogen” ett synnerligen sympatiskt inslag i vårens biotablåer.

Av Rebecka Ahlberg