Gustaf

Film utan samspel mellan katt och människa

Katten Gustaf, en av världens populäraste seriefigurer, har blivit filmstjärna. Livet är en enda stor njutning för Gustaf. Vi finner honom parkerad i favoritfåtöljen framför tv:n, mumsande på lasagne medan han förolämpar sin hårt prövade husse Jon. Tyvärr en film på den absoluta bottennivån, enligt vår recensent.

Gustaf, allas vår favoritkatt, har fått en egen spelfilm. Nja, på sätt och vis. Det är (tyvärr, kanske) inte så att Bill Murray har krupit i en gulglänsande kattkostym och spelar det lasagneätande matvraket. Nej, han har bara lånat ut sin röst till en animerad Gustaf som umgås med riktiga katter, hundar och människor.

Historien är enkel. Gustafs husse Jon skaffar en hund, Ådi. Gustaf gör allt för att bli med den nye inkräktaren, men när Ådi försvinner på riktigt känner han sig tvungen att hämta hem honom. Detta försätter Gustaf i olika situationer som möten med gigantiska stadsråttor och fanatiska tv-programledare. Mer spännande än så blir det inte.

Gustaf är naturligtvis tänkt som en film för de minsta barnen, men frågan är om inte de är värda lite bättre skådespelarprestationer. Det känns som Bill Murray gör en enda lång monolog, utan att på något sätt kommunicera med de andra, icke-animerade, skådespelarna. De å sin sida gör oerhört bleka insatser, vilket drar ner den här filmen till den absoluta bottennivån. Jag hade hoppats mer på Gustaf – synd att inte något mer påhittigt filmteam tog sig an denna präktiga katt.

Av Esbjörn Guwallius